Mätt

Oj, idag har jag levt i köket. Har egentligen inte ens besökt något annat rum än köket och någon gång toaletten då blåsan blivit för full.

Men vad gott vi har ätit! Fondue. Egna potatisklyftor, kyckling-fläskkött-nötkött och 6 olika såser.

Och champagne och vin så klart! ;)

GOTT NYTT ÅR!!! :)

Dessa barn igen..

I morse: Min mellersta flicka på drygt fyra år buffar på mig för att jag ska vakna och frågar "Mammaaaa? När ska vi gå till New York?"

Först fattar jag ingenting. Men sen förstod jag. När vi pratat om att det ska bli "nyår" så har hon hört fel och trott vi pratat om "New York" och därför trott att vi ska dit idag. Tur hon inte vet vad New York är, då hade hon nog blivit besviken... Men nu var det helt ok när vi förklarade att vi skulle äta gott, ha besök och se raketer vid tolv. :)

Vägrar begränsas

Fan. Vi har besök. Han är singeln som reser överallt över hela världen och lär känna alla han möter i sin väg. Jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk. Inte så jag vill byta liv. Jag älskar ju det jag har. Älskar resultaten av de val jag gjort när det handlar om familj. Men visst blir man lite avundsjuk på friheten.

Så ikväll funderar/filosoferar vi tillsammans om Liv, val, kärlek, andra världar, påverkan, anledningar men framförallt självförverkligan.

Jag ångrar ingenting. Men jag vill tro att det går att självförverkliga drömmar vart man än står i livet. Jag vägrar tro på gränser. Jag skulle inte orka leva om jag bara såg begränsningar hela tiden. Även om det är dit man kommer om och om igen. Men man måste ju tro på något mer? Jag vill. Jag har bara ett liv. Jag vill mera.

Barn tänker

Igår morse var det alldeles tjockt med dimma ute när deras pappa skulle köra dom till dagis. När barnen kom ut och såg det så utbrast båda två:

"Pappa pappa! Det brinner! Det brinner!"

De trodde dimman var rök.. Sött! :)

Nostalgi

Nu är jag där igen. Jag måste vara världen mest nostalgiska människa. Men jag sprang på en video på You Tube..

Det var i samband med Primal Scream, fladdrande mönstrande kläder, musikfestivaler och mörk poesi som jag även lyssnade en del på Mazzy Star. Med hjälp av deras musik kunde man verkligen hitta kreativitetens mörker och man kunde låtsas vara lite djup och smart för en stund.

Jag tänker mig tillbaka till Stockholm år 1997, jag ska för första gången se Mazzy Star live. Det blir en strålande och stämningsfull konsert men efter konserten slut har en av mina killkompisar försvunnit. Efter långt letande ser jag honom flyga fram bakom scenen skrikandes "Nina, Nina, Kom! Hope vill träffa dig!" (Hope är Mazzy Stars sångerska). Efter lång övertalning från min kompis sida (Jag var rädd att han gjort bort sig eller lurade mig) så följer jag faktiskt med ner till Mazzy Stars loge. Joda, där stod dom alla tre och Hope kommer strålande fram och ger mig en kram och frågar om jag är denna "omtalade Nina". =) Min kompis har alltså smitit ner till dom efter konserten och smörat in sig ordentligt. Där har han berättat om mig och om hur mycket jag tyckte om dom.... Där stod jag chockad med min höggravida mage pekandes mot Hope och visste inte vad jag skulle säga, jag blev ju lite överrumplad. Men Hope pratade och klappade glatt min mage och undrade om jag ville ha en öl eller cola. Jag tog tacksamt emot en cola och slappnade snart av. Vi hade en liten trevlig stund där i logen och jag fick en minnesvärd stund att ta med mig när jag senare åkte hem.

Sånt är kul! Nu tänkte jag faktiskt bjuda på en liten video med Mazzy Star, historien till ära. Vassegod! Njut!

En del engelska dialekter

är helt omöjliga att förstå. Fick nyss ett samtal från england. Jag trodde först det var ett fyllo tills jag insåg att det var hans dialekt. Det lät ungefär så här: !Schåmeshmöscheenfornchåånmounee, yeah?" Ungefär som Brad Pitt i filmen Snatch, fast värre. Huga. Jag chansade och frågade om han ville att jag skulle koppla honom till "Helpdesk" (De flesta från england som inte ringer internt vill dit). Då svarade han "hnmff thanks". Så jag antar att det blev rätt till slut ändå, han lät nöjd på tonläget i alla fall...

Godmorgon

Jag är så sjuuuuuk idag. Gosesjuk. Vill pussas och busa under täcket... Istället sitter jag själv i en reception och ler och säger godmorgon för hundrade gången på en halvtimme.. Snart kan jag gå över till att säga "hej" istället. Om någon timme eller nått.

Så är jag hungrig oxå. Har matlåda med kyckling och klyftpotatis som blev över från igår med mig. Men såsen tog slut. Det kommer nog bli torrt. Någon som vill skicka över lite sås? Lite currysås eller grönpepparsås eller nått kanske?

Mmmm..

Jäkligt snygg! Målad av Laurie Maitland.

Något att sikta på

Evenemang som jag vill gå på

Melody Club KB 3 februari

Laleh Mejeriet, Lund 11 Februari

Gökboet -Bounce

Laleh

Jag kan nu efter att ha lyssnat igenom skivan ett par gånger berätta att jag älskar den. Den är fan som en smekning för själen. Lyssnade på den på mp3 på väg till jobbet i morse och jag njöt varenda sekund, ville inte riktigt stänga av när jag kom fram. Det är nästan så den här skivan är bättre än förra även om den förra var mer lätttillgänglig från början. Men den här är mer.."jämn" tror jag skulle kunna vara rätt ord att beskriva det med.

Även om Lalehs texter är mycket bra och tänkvärda så är det inte dom som berättar mest för mig. Laleh gör sin musik på ett sätt så ord egentligen inte hade varit nödvändiga. Hon ger mig nämligen en känsla som får mig att vilja så mycket. Det är en behaglig och levande känsla. Mjuk på samma gång som den är full av energi. Till och från ryser jag av välbehag. Jag har svårt för instrumentala låtar egentligen. Men Lalehs instrumentala låtar (två stycken på skivan) är så levande och smarta att de talar till mig ändå.Men det är ändå tur att det inte är fler än två låtar, Lalehs karismatiska röst vill man höra mycket av. Och mer.

Den får 5 av 5 möjliga i betyg av mig.

Produktionsmässigt tycker jag skivan är helt fantastiskt och jag ska personligen skriva och klaga någonstans om hon inte får något slags pris för det här!

Kram Laleh! Och tack!

Cuba väntar

Något saknas. En slags oidintifierbar känsla av otillfredställelse. Men så kom jag på det. Jag måste iväg från Sverige, iväg från vardagen. Bort.

Och Cuba är stället jag vill till. Helt fast blev jag i tanken då jag precis när jag längtade bort som mest råkade slå upp Cuba i något reklamblad. Där framför mig såg jag precis det jag ville ha.

Äventyr, en annan värld, en annan vardag, något annat än det jag är van vid. Något exotiskt, vackert och spännande. Något som utmanar och som står ut från det mesta vi lever med här.

Så nu vi får se vad som händer. Men jag ska se upp mina möjligheter snarast. Jag måste få en paus. Cuba väntar! Och det ska inte behöva vänta länge..

Pingvinen

Såg just ett naturprogram om pingviner på dansk tv. Jag har alltid tyckt att de sett rätt småtuffa ut men jag har varken sett eller hört så mycket om dom. Men sen det här programmet så har de gått spikrakt in på min tio i topp lista över balla djur! Dom rör sig helt sjukt coolt och ser så jäkla balla ut vad dom än gör!! Vilket utseende, vilket sätt att leva och vilken attityd! Leve Pingvinen, den äger! :D

Lånade bilden från denna sidan

Vill se!!

Melody Club har spelning på KB i Malmö den 3 februari!! Hallo!! Jag vill se! Har aldrig varit på KB. Har aldrig blivit så. Direkt när jag flyttade till Malmö kände jag ingen och sen när jag väl börjat känna någon så blev jag gravid (Håhå, ja, det där lät ju inte så nice! Jag menar naturligtvis inte med den första jag lärde känna, utan att det fölls sig så att jag vid samma tidpunkt blev gravid med min pojkvän! :D). Sen flyttade jag en bit utanför Malmö och nu blir det sällan att man går ut. Nu är jag lite rädd att gå dit. Jag orkar inte vara så där jäkla hipp som jag märkt förväntas av dom som brukar gå dit. Man ska vara så jäkla rätt "ute" för att gå dit. Eller känd. Eller känna kändisar. Jag är varken det ena eller det andra och jag tror inte jag känner några hippa kändisar tillräckligt bra för att kunna säga att jag känner dom. Men jag tror fan inte jag orkar bry mig. Jag vill ju bara se Melody Club!!

Var det någon hos mig i natt?

Sitter på jobbet. Vad trött jag är idag. Har sovit skittaskigt i natt. Vaknade i natt av ljud på nedervåningen. Tänkte att jag inbillade mig och försökte somna om tills jag hörde det igen. Det gick kalla kårar genom hela mig. Jag väckte min alkohol -och- sömndruckne kille (han hade suttit uppe med sin bror och druckit någon/några whiskey) som ilsket och förvirrat kämpar sig ner på nedervåningen svärandes över att jag är fånig. Tydligen så trodde han att det var morgon och att jag gått upp och fått för mig att det varit inbrott och att det var därför jag väckt honom. Tur det, annars hade han aldrig så hjältemodigt letat igenom nedervåningen. Istället hade han säkert tvingat mig att gå före så att han kunnat gömma sig bakom mig. Nu var det istället jag som smög bakom honom. ;) Till min förfäran upptäcker jag dock under sökandet att balkongdörren står öppen!

Det är väl en liten lustig och obehaglig slump? Att just den natten som jag vaknar av att jag hör någon på nedervåningen råkar vara samma natt som balkongdörren lämnats olåst? Vi brukar nämligen vara mycket noga med sådant normalt. Jag vet fortfarande inte om där var någon, men jag vet ju att jag vaknade av ljud och att jag sen hörde det flera gånger...

Med detta i huvudet försökte jag alltså somna om. Men oj, vad jag har sovit oroligt. Först någon timme innan väckarklockan ringde så somnade jag in ordentligt. Jag svor lite för mig själv eftersom det ofta är precis så. Att när man inte kunnat sova på en hel natt så har man oftast äntligen lyckats somna precis när det är dags att gå upp! Och då blir man väääldigt frustrerad och trött.

Längtar hem!

Boken: Underbar och älskad av alla

Helt ok bok. Lättläst och smårolig. Men det är långt ifrån en "stor" bok. Men har man inget annat så duger den absolut. Jag har dock en känsla av att filmen baserad på boken som ligger under produktion och regisseras av Hannes Holm kommer att kunna bli riktigt bra.

Nu är julen slut!

Shit, jag jobbar i morgon! Upp kvart i sex alltså. Vad sitter jag uppe om?

Godnatt!

Dagens inköp

Fick lite julklappspengar av pappa. Att köpa Lalehs nya skiva var en självklarhet. Men jag är lika nöjd med de andra sakerna! :)

Min julafton

Morgonen började bra. Det var julstämning på hög nivå. Någon satte på Thorleifs Julskiva. (Kan ha varit jag. Men skratta på ni, men den är full av julstämning i alla fall. Normalt skulle jag knappt sätta på sån skit ens under pistolhot.) Alla var glada, det var ok att öppna sig en öl i morgonrock så det var nästan att dom gjorde det. De börjades öppnas öl redan på förmiddagen i alla fall. Själv är jag så präktig så jag började först vid middagen strax efter fyra och då tog jag det lugnt. Barnen var livligare än vanligt och deras ögon tindrade så intensivt att lampor var överflödigt. Vi körde på värmeljus istället och det blev varmt, vi öppnade och stängde fönster hela dagen, den ena svettades när den andra frös. Jag hade skuldkänslor hela dagen för att jag inte kunde få klockan att gå fortare så tomten kunde komma för barnens skull. Men ni vet, Kalle Anka och julmaten MÅSTE komma före, det är ju bara så det är. Det går ju inte att ändra på? Väntan är en del av julafton? Jag tror i alla fall det är därför vi gör så.

Det gick smidigt. Jultomten (som var min utklädde pappa) skrämde slag på barnen och den yngsta skälvde så jag fick ha henne i min famn. Gick jag närmare tomten än en meter så blundade hon och skrek, hennes hjärta tycktes få eget liv för det kändes ett tag som att det skulle springa ut från hennes kropp och ut genom vardagsrummet, förbi tomten och ta bakvägen ut i det fria. Hur som helst så var det en slags kärlek med i spelet oxå. De små kunde inte släppa honom med blicken. Men bara min äldsta flicka vågade själv ta paketet från tomten.

Vi som hade bestämt innan att min yngsta skulle få lämna sin napp till tomten för att han skulle ge den till bäbisar som behövde den bättre. Men nu visste jag inte om jag vågade föreslå något sådant. Skulle jag lämna bort det tryggaste hon hade till någon som hon skalv av skräck inför? Det kändes ju nästan lite elakt?! Men jag frågade ändå eftersom vi pratat om det innan, om hon fortfarande ville och det ville hon. Hon pep dock bara, men hon nickade "ja". "Om du är helt säker på att du fortfarande vill, så lägg din napp i min hand" sade jag och höll fram den. Hon gjorde det utan att tveka så jag gav den till tomten. Tomten sade att hon var en jätteduktig och stor. Sen gick tomten. Min yngsta satt kvar och tittade i fönstret efter tomten för att försäkra sig om att han inte i sista sekund tänkt komma tillbaka på en kopp kaffe eller något annat skrämmande. Men det gjorde han inte. Hon började sakta men säkert slappna av igen. Må hända att de var rädda, men jag vet, en mamma vet, barnet i mig vet, att de älskade honom trots allt det läskiga omkring det. De hade varit besvikna om han inte kommit, det hör till att bli LITE rädd i alla fall, då vet man att de tror på det hela och att de tycker det är spännande.

Hon har frågat efter nappen några gånger sen tomten gick. Men hon har inte gråtit efter den. Och hon sover nu andra natten utan den. Hon är en stor flicka nu. En nappfri flicka. Och jag är en stolt mamma.

Sen var det de vuxnas tur. Min äldsta dotter satte i Idolspelet i dvdn. (Ett spel där en del av spelet är att man sjunger riktigt kareoke med microfon) "Kom och spela och sjung med mig!" skrek min äldsta dotter entusiastiskt. Men ingen vuxen var barnslig nog till att ställa sig och sjunga karaoken med tvn. I alla fall inte då. Men en halvtimme senare så hade vi alla gastat så högt och mycket att tanken på hur många i området som kan ha hört framförallt min falska, salongsberusade stämma på natten, gjorde det nästan outhärdligt att öppna ögonen i morse och minnas och veta att jag inte kunde göra det ogjort. Men ändå. Vi hade kul. Och jag var inte själv om att gasta. Dock var jag nog själv om att stå och impovisera ihop egna texter och melodier till låtarna eftersom jag inte kunde någon av låtarna som var med. EN enda kunde jag. Fields of gold med Sting. Men jag sjöng tyvärr bra många fler än bara en låt. Ärligt talat så visste jag inte ens om att det var praktiskt möjligt att sjunga så illa som jag gjorde då. Och inte kan jag skylla på fyllan för folk har stått halvdöa efter överdoser på scen och gjort sina livs bästa spelningar ändå. Och ska jag vara ärlig så var jag nog inte ens full (kanske lite salongsberusad som mest), jag rycktes nog mest med av stämningen. Men jag bjöd ju på det helhjärtat just då, jag clownade mig och apade mig och tyckte just då att det kändes helt rätt.

Sen skulle alla sova. Lampor släcktes och jag kollade att allt och alla var ok inför natten. Min pappa sov i upprätt ställning med handen runt ölglaset som om han ville få oss andra (som redan gått för att sova) att tro att han fortfarande var vaken och med. Jag knackade på honom och viskade för att inte väcka de andra; "Pappa, det är dags att gå och lägga sig, det är nog bättre du lägger dig på madrassen, jag tror den är skönare!". Han ryckte till och svarade med pigg stämma men med slutna ögon att "Ja ja..Och vacker!! Den är SKIT vacker!" Jag suckade. Upprepade mig för att få det ena konstiga svaret efter det andra. Till slut lyckades jag nå fram och jag kunde gå och lägga mig.

När jag vaknade hade jag ångest. Hur många i grannskapet hade öppnat sina dörrar och fönster och stått och skrattat åt våra (mina) STORA falska och mer eller mindre SKRIKANDE toner på natten? Hur skulle jag nu osedd ta mig till soprummet? Hur skulle jag hälsa nästa gång jag träffade grannarna? Skulle jag hälsa som vanligt eller be om ursäkt? Kanske skulle det räcka med att skratta bort det? Eller borde jag börja kolla efter bostadsannonser på nätet?

Fast nu i efterhand så har ångesten lagt sig. Så himla farligt är det ju inte? Det hade ju varit ok om dom enbart hört mig sjunga och vara glad...men det här lät nog riktigt ILLA . Men ändå... jag kommer överleva det. Jag tror i alla fall jag kan bo kvar.. men jag kan ju vänta med att gå till soprummet tills efter mörkrets inbrott de närmsta veckorna..

Jag har haft en underbar julafton i alla fall! Men vad som är ännu viktigare: Jag tror att mina barn och resten av min familj som var här känner likadant. Det är med glädje jag kommer se tillbaka på årets julafton. Jag tycker om julen. Även om jag är glad att julen bara är en gång om året så längtar jag alltid efter den när december månad återigen inträder i mitt liv.

Inte ett dugg oväntat

Alltid vaken sist. Alltid.

Brittans parfym

Så mycket fint jag fått i julklapp! :) Bland annat så fick jag Britney Spears nya parfym. Den luktar verkligen helt sjukt gott. Man kan inte sluta sniffa på sig själv med den på sig. Jag får se till att lägga band på mig då jag ska använda den och vistas ute bland människor bara.

Men ni måste kolla flaskans design! Den är såååå sjuuukt gullig och söt! Var helt enkelt tvungen att fota den för att visa.

Trött..

Såå trött..

Mina bästa vänner idag heter Herr soffa och Mr Filt.

En liten "klappis"

Som en liten julklapp så bjuder jag på en grymt skön nostalgilåt! :)

Man blir nästan lite hångelsugen va?? ;)

Dagens outfit

Jag har helt nya kläder dagen till ära. Svarta City shorts och randig färgglad tröja. :)

God Jul!

Önskar jag er! (Vår hustomte ovan hälsar!)

Farbror hälsar på

"..och det fingret heter långebrand... "

"Äggfunderingar"

Har ni sett "importerade" ägg någon gång? Jag kan inte minnas att jag någongång sett ägg med en text som säger att de kommer någon annanstans än från Sverige.

Man skaffar ju höns efter efterfrågan på ägg. Ju större efterfrågan är desto fler höns skaffar man för äggvärpning. Men vid jul så måste ju efterfrågan öka minst 20 ggr. Och det är bara under julhelgen för att sen återgå till det normala igen. Ägg är en färskvara som inte går att frysa in. Så i så fall: Vart kommer alla ägg från på julen?

Ovan ser ni dagens äggkokning här hemma inför i morgon..

Gulligt!

Förutom att min kille verkar vara allergisk mot granen så känns allt helt perfekt inför morgondagen. En väninna till mig kom nyss och knackade på med en julblomma och ett par skitsnygga pärlörhängen som julgåva. Jag blev helt ställd, men mycket glad och rörd! Hon tyckte jag behövde det eftersom jag varit lite ledsen på sistone. Så jäkla sött! Det känns så skönt, det verkar som att folk omkring mig faktiskt bryr sig!

Presentationsbild

Den är inte så bra, jag ska byta ut den snarast.. Men flera har velat se mitt nya röda hår, så jag lägger upp den så länge.

Man måste få bestämma själv

Det gör ju inget om skorna är lite stora, huvudsaken är ju att dom är snygga!

Tom mailbox

Så jäkla depprimerande. Varje dag går jag in och tittar. Visst ibland får jag någon reklam. Annars ingenting. Ingen gammal avlägsen släkting, ingen nära släktning, ingen kompis, ingen brevvän (man kanske skulle skaffa sig en innan man gnäller på att de inte skriver?), ingen trevlig ny person som bara ville skriva några trevliga rader för att lysa upp min toma mailbox.

Inte för att jag har skrivit något skoj till någon.. men ändå. Vad ska "jag" skriva? Äsch, det är lättare att hoppas vidare... Och FAN ta någon om de skickar något jäkla kedjebrev!! Då kanske jag tror först att det är ett vanligt mail och blir glad, för att i nästa sekund inte bara bli besviken utan oxå förbannat arg!!

Dumma toma mailbox!!

Evighetsgöra

Jag förstår mig inte på de präktiga damer som står och rullar egna köttbullar varje gång de ska äta det till middag! Det är ju ett evighetsgöra! Här är det bara till julafton och kanske midsommar det är tradition, annars funkar Mamma Scans utmärkt.

Så här blev mina i alla fall. Hade i lite vitlök i oxå, det gjorde dom faktiskt väldigt goda!

Blev glad!

Åh, jag blev helt överraskad nyss.. Det knackade på och där stod min granne med en julblomma:

"Jag tycker du har låtit så låg på din blogg på sista tiden så jag tänkte du behövde en julblomma."

Så jäkla gulligt! Sånt gör en verkligen varm och glad!

Tack! :)

Oj, vad tiden går!

Fan, nu har klockan hunnit bli ett och jag har inte ens börjat med allt som ska göras hemma idag! Det är ju så mycket, dammas, skuras, rullas köttbullar, julskinka, rensa barnrum, tvätta sänglakan, hänga tvätt... åååååååååååh, man blir ju helt matt bara man tänker på allt! Vart ska man börja liksom? Åh, just den frågan ställer man sig om och om igen tills man blivit så trött att man liksom måste "vila" lite på det. Så det blev en timmes halvsömn mitt i allt..

Så här går jag nu och latar mig, dricker en kopp cafe latte, skriver på bloggen.. jag inbillar mig att det är för att "motivera" mig eller för att "förbereda" mig.. Men jag tror snarare det handlar om lathet..

Men snart.. jag lovar

Ganska redo

Bara tillagning klar. I morgon ska jag griljera julskinka och rulla köttbullar. Vilken jäkla matmor man är va? Sen ska här städas, dammas och skuras osv.... Usch, det låter riktigt jobbigt. Men skönt när det är klart dock.

Skolavslutning

Varför ska dumma skolan utsätta oss för denna sak??? Det hade varit ok om vi lite snabbt träffades i skolan, barnen fick tacka av lärarna, barnen sjöng en liten sång för att sen efter det gå hem. Men så enkelt har jag aldrig hört någon skolavslutning vara.

Så här såg min ut.

1 Träffades i klassrummet. Allt tog jättelång tid, innan barnen äntligen läste upp sina juldikter. Sen pratade lärarna en massa flummiga saker som fick mig att gäspa. Något om att terminen gått fort osv.

2 Tro det eller ej, men här så har barnen RAST i 20 minuter mitt i alltihopa!! Vi föräldrar stod dumma och frusna och tittade på barnen som frustrerat lekte fast de egentligen bara ville ha jullov så fort som möjligt.

3 Samling i Aula. Alla årskurser samt de två olika körerna skulle sjunga två sånger var. Ja, ni läste rätt, det räckte inte med en, de skulle sjunga TVÅ sånger var! Dessutom så var det allsång då vi stackars föräldrar var tvungna att sjunga med ett par gånger emellan oxå. Själv hade jag nöjt mig med att se min dotter sjunga och sen gått därifrån.

4 Sen skulle rektorn hålla tal. Hon började precis som alla rektorer med att lova att det inte skulle bli ett långt tal medan vi nickande tittade på varandra och tänkte "Yeah, right." Denna gång flippande hon dessutom ut och blandade in Fuglesang för att jämföra "hans" jullov på månen (?!) med barnens jullov på jorden. Vi skulle tänka att vi hade tur som bodde på jorden och som slapp ha jullov på månen. (!!!???)

5 Här tycker man ju verkligen att man skulle ha fått nog, tämjsam och tålamodig som man nu vart, men icke. Nu skulle vi samlas i klassrummet IGEN! Denna gång så skulle vi säga "hejdå" till varandra och så skulle en pepparkaka per barn (som de gjort och dekorerat själva) delas ut.

Ja, jössös. Och då ska ni veta att tiden det tar att samla alla föräldrar och barn mellan de olika platserna och tiden det tar att hela tiden be barnen hålla sig lugna säkert tog bara det flera timmar. Kanske inte riktigt, men det var så det kändes. Sen har jag visst glömt att nämna den "trevliga" fikastunden precis innan rasten oxå..

Jag kan verkligen inte förstå hur lärarna tänker när de lägger upp de så här??!! Jag har ALDRIG hört en förälder säga att de tycker det är trevligt. ALLA verkligen FÖRSÖKER hålla leendet uppe. Nej, fy såna här evenemang är verkligen något jag skulle klara mig utan. Skönt att det dröjer mer än ett halvår till nästa gång...

Man kanske skulle damma av den?

Den är väl inte i sina bästa år, men byter man den trasiga strängen och stämmer gitarren så duger den till den okräsne i alla fall...

Lisa Loeb, Stay

Efter förra inlägget så sitter jag nu här och vältrar mig i nostalgi. Tänker tillbaka på våra första repningar, innan vi skapat vår första låt. Vi ville börja lite lugnt, med något lätt men bra. Jag föreslog "Stay" med Lisa Loeb eftersom jag tyckte mycket om att sjunga den. De andra tyckte oxå om den låten och vi bestämde oss för att låta den låten bli vår första replåt tills dess vi blivit lite varmare i fötterna. Och så blev det. "Stay", om och om igen och några gånger till....

Här bjuder jag er på en liten video med just den låten. Helt enkelt för att jag blir så glad av den. Och nostalgisk så klart. Minns tillbaks till replokalens dunkna ljus och dess fuktiga lätt unkna doft. Jag minns tillbaks till en rolig tid präglad av skapande.

Dismist

Jag glömmer aldrig känslan då jag förstod att jag helt på egen hand, sittandes på min säng med gitarren i famnen, faktiskt just avslutat min första helt egna låt! I flera år hade jag gått där och längtat full av skapande drivkraft men utan något hjälpmedel att skapa mina låtar med.

Så satt jag på ett cafe med mina vänner och vi pratade om musik och band. Vi gick alla på Sundbybergs Folkhögskola och läste det Estetiska programmet och vi var vad det lät som. Vi var esteter ända ut i fingertopparna. Jag frågade mina tre vänner vad dom hade velat göra om dom hade varit med i ett rockband. Någon visste inte, en ville spela gitarr och en annan tyckte inte det spelade någon roll men bas hade varit coolt. Själv var jag (är) scenkåt och älskade att sjunga så jag föreslog genast att vi skulle skapa ett band. Alla tyckte det var en bra ide. S skulle spela gitarr, H skulle spela bas och J skulle spela trummor. Och jag, ja, jag skulle bli sångaren i gruppen.

Ingen trodde nog egentligen att jag skulle våga göra något av mitt förslag, men bara en vecka senare så berättade jag för mina blivande bandmedlemmar att vi från och med veckan därpå hade en replokal med instrument till låns. Jag hade startat en studiecirkel och lyckats prata till mig ett kontrakt på en replokal i Sundbybergs musikhus.

Så en vecka senare så stod vi där i vår replokal, alla med sina instrument och jag med microfonen framför mig. Men det var tyst. Vi tittade dumt på varandra. Sen skrattade vi. Vad hade vi trott?

Vad vi än trodde så blev det något. Vi kallade oss Dismist och vi var fulla av naiva drömmar och skaparglädje. Det var då jag köpte mig min första gitarr utan att kunna ens ett ackord. Som tur var hade jag en pojkvän som kunde. Han lärde mig. En månad förflöt full av ambition och viljekraft och snart satt jag där som sagt på min bädd och hade skrivit min första låt. Stolt tog jag med mig låten till nästa repning och den blev "Dismist" första låt. Den hette "Playing games". Handlade om att ha svårt för falska människor och att våga stå utanför "spelet" även om man riskerar att bli ensam. "Hellre ensam än falsk liksom", sade jag och kände mig nästan lite djup.

Nu sitter jag här igen. I ett annat liv. Nästan i en annan kropp. Men med samma längtan efter att skapa. Men nu finns inga praktiska möjligheter. Ingen fungerande gitarr och barn som springer runt benen och som behöver tas om hand om. När skulle jag få tid?

Men jag måste snart. Jag gnolar i huvudet och hittar på textrader och teman oftare och oftare. Snart svämmar det över!

Hur som helst. Ville bara skriva av mig. Hade jag varit själv i mitt barnrum eller själv i en liten etta någonstans, eller snarare vart fan som helst, fast själv, så hade jag i skrivande stund säkert redan skrivit min första låt färdig, i detta nya liv.

Mörkrädd

Ibland, inte alltid, kan jag få värsta nojjorna och bli mörkrädd. Som ikväll. Nu måste jag gå och sova. Men alla sover, det är mitt i natten, jag är själv på nedervåningen, det är svart utanför fönstrena, (vilket gör att jag inte kan se om någon står och iaktar mig) det är halvskumt överall här nere.. och så måste jag släcka innan jag går upp!

Och så har lampan i rummet bredvid stått och blinkat ett tag nu. Jag vågar inte ens berätta vad jag inbillar mig att det beror på... Andar? *ryser*

Måste. Måste. Måste. Måste gå och sova. Måste våga.
Nu. Nu går jag.... dadadada....

Boken: Min vän Leonard

Min vän Leonard. Ingen stor besvikelse. Kanske inte någon besvikelse alls. Bara nästan. Boken är antagligen intressant om man läst "Tusen bitar" och undrar vad som hände sen.

Även i den här boken visar James prov på en enorm karaktär och styrka. Jag kan inte låta bli att bli lite impad av hans beslutsamhet och mod (Man kanske ska ringa och fråga om han kan avvara lite av den biten till mig?). Annars har jag mest halvtrött läst om Leonard som är så "jätteball" och "inflytelserik" och rik att han kan göra vad han vill, utan gränser. Låter som ett halvskoj liv någon sällsam gång då och då.

Leonard och James träffades första gången på en avvänjningsklinik. De blev vänner redan där men det var först på utsidan efteråt som vänskapen fick en riktig chans att växa. Och växte gjorde den, den växte sig till en få förunnad vänskap full av kärlek, tillit och innerlighet.

Visst log jag ibland. Visst var jag tvungen att läsa vidare några gånger när jag borde släppt boken. Så visst är den läsvärd. Men efter att ha satt Tusen bitar på min "tio i topp lista" så hade jag nog förväntat mig mer. Men äsch, den var väl ok. Utan de höga förväntningarna så hade det kunnat bli mycket bättre.

Äh, varför sova när man kan vara vaken?

Åh, läsa ut boken Min vän Leonard...

Tänk om man kunde tajma tiden efter humör?

Varför är man alltid trött när man "inte" bör sova? Och varför är man alltid pigg när man "ska" sova?

Det är sällan det slår fel.

*Suck*

Natti natti

Hälsningar/ Nina Piggelin

Build a bear

Bygg din egen nalle Välj nallesort, stoppa den själv i butiken och välj kläder och tillbehör.

En nalle utan stoppning= Från 129 kr (Jätteful och liten!) upp till 324 kr! (Då får du en söt nalle)
Ett klädesplagg=ca 200 kr men där finns oxå dyrare kläder.
Ett par skor= kollade bara in ett par, de kostade 199 kr

Det låter som en mysig ide, men det skulle bli dyrt. Sjukt dyrt för en nalle i alla fall...

Färdig!

Sista julklapparna inköpta. I morgon jobbar jag sista dagen innan ledigheten. Det känns som att det nalkas jul! :)

Om inte annat så kan man se det på köerna i butikerna inne i Malmö. Det är svettigt, trångt och tidsförödande att shoppa julklappar så här nära julafton.. Jag kanske är tokig, men trots att jag svettas som en gris i min stora vinterjacka efter att promenera från affär till affär inomhus, och trots att jag får stå i köer till fötterna blöder så finns det på något konstigt sett en charm med det. :)

OJ!

Vad rött det blev!!

Man kanske vänjer sig?

Ok. Thats it!

Jag är trött på att se ett menlöst spöke i spegeln. Ett ljusgult spöke. Det blonda håret är nu borta. Sitter här med hårfärg i håret. Det har börjat mörkna. Blir allt som det är tänkt så kommer jag inom 20 minuter vara en flicka med mörk mahogny- färgat hår.

Det här känns faktiskt lite som en lättnad. Jag missklädde verkligen i blont. Det är bara att erkänna.

Återkommer..

Dagens lärdom

Man lär sig något nytt varje dag. Idag på lunchrasten på jobbet har jag lärt mig något mycket matnyttigt:

Den här folieformen man brukar få mat i, den kan man vika ut till en tallrik!!

Hallo, var jag helt själv om att ha missat detta i hela mitt liv??

Hörnen i sidorna som är dragspelsvikta ska man alltså bara dra ut och "Tjoflöjt, här blev det en djup tallrik! Mycket mindre bökigt att äta ur...

Ovan: En före och efter bild på dagens fantastiska upptäckt! (Var bara tvungen.. hehe.. kameramobilen har man ju alltid med sig.. )

Måste köpa efter jul!

Måste inhandlas direkt efter jul då ekonomin kommit ikapp igen.

Vargarnas rike!

Den som söker hittar.

Surfade runt och hittade Regina Spectors hemsida. Har inte hört så mycket med henne, men jag tycker det låter riktigt intressant!?

Mvh

Hej världen!
Jag vaknade nyss
Är allt som det ska?

/Kram Nina

Granen

Åh, så luktar det granbarr och jul! Mmmmm...

Julbak med barn

Ja, tre stycken döttrar har jag. Här ser ni dom allihopa. Först lussebak sen pepparkaksbak. Shit, det tog hela dagen! Nu e jag sååå trött. Sen har vi köpt julgran oxå.. Idag är det julstämning på hög nivå! ;)

Bättre lycka nästan gång!

Ställde fram denna ostbricka till killen när han nyss kom hem efter en innebandyförlust. Med ett glas rödvin till förstås. Den var mycket god faktiskt..

Titta mamma!!!

2½ år och lyckan är gjort då syrrans kompis gjort ett godisarmband till henne...

Sorry

Fan, jag glömde fota. (Fast det kanske är en positiv sak?)

Dessa downperioder..

Jag tror jag skulle må bättre om jag fick vara kreativ. Jag har faktisk nu i flera månader från och till haft en längtan till att börja skriva låtar igen. Jag har inspirationen. Jag har till och med några färdiga ideer. Men jag saknar tid och en gitarrsträng. Och en stämd gitarr. Ni tror säkert att jag bara skyller. Men lev mitt liv så får ni se hur lätt det är...

Hur som helst så har jag insett att ens egna barn är som medicin för själen. Förr så har jag när jag mått lite dåligt känt att jag inte haft orken. Men när man väl tar sig orken och istället ger lite extra till barnen så får man tillbaka så mycket mer.

Idag är jag helt galet glad i mina döttrar. Vill bara prutta dom i magen och pussa på deras små näsor. Men framförallt drunkna i deras leenden då de sprudlar av glädje när man leker med dom, pratar med dom eller skojar med dom. Härliga underbara barn, jag älskar er mer än allt jag vet om!

Nu har jag intagit mitt första glas rödvin för kvällen. Ska nu börja med tacosen åh jag är så hungrig och sugen så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Men jag lovar att fota, vare sig ni är intresserade eller inte.. För tacos är oxå en slags medicin för själen. För "min" själ i alla fall..

Helgen

Jag har ändå en känsla av att helgen kommer bli ok. Tacos och rödvin ikväll. Då blir jag glad. I morgon ska här julpyntas med tomtar och för första gången på 7 år ska här köpas en "riktig" gran. Kommer inte kunna gå och lägga mig. Man kommer hitta mig sittandes under granen och sniffa julgran. Satan i gatan så mysigt! :)

Måste

Nu har jag undvikit att tänka och känna i flera dagar. Det blir lite jobbigt till slut.. man sluter in sig i en slags bubbla där verkligheten får mindre och mindre plats och blir mindre och mindre verklig. Det är väl visserligen det som är meningen.. men det man flyr från ligger ju fortfarande där och väntar när man väl kliver ur bubblan.

Sen är det ju det att jag har folk omkring mig som älskar mig, de vill nog ha mig närvarande. Jag ska försöka att sakta sakta ta mig ur den här bubblan. Kliva tillbaka till den vanliga världen med alla krav och måsten. Till allt det där som vill dra ur mig min livsenergi. Jag gör det för dom jag älskar.

Sims

När man inte orkar tänka. Är trött på det mesta. Så funkar Sims skitbra. Köpte det till dottern i julklapp men det händer att jag leker med det. Nu var det i och för sig säkert 8-9 månader sen, men ändå..

Idag gjorde jag "Nina" vilken jag byggde det fina röda huset till. Ni kan se henne sitta inne i sin enkla boning och se på tv. På den sista bilden så ser ni Nina tillsammans med Samuel som Nina träffat på sitt jobb och som nu blivit hennes sambo. Med Samuels pengar och Ninas sålda ägodelar byggde jag dom ett nytt hus med bara lyx invärtes. Nästa steg är att bygga klart huset inomhus (alla väggar är inte upp och inte heller är där målat och lagda golv än) och se till att de förlovar sig och skaffar barn.

Tror nästan jag får ta och spela lite till..det börjar ju bli riktigt spännande!

Men jag tror att det bästa med sims är att livet är så skönt enkelt i deras värld..

Laleh is back!

Tack vare Barneyk på Filmtipset så har jag nu fått en länk till en laleh-sida värd guld som jag inte vetat om. Här har jag nu lyssnat på alla låtarna och dessutom sett videon November.

Jag tycker skivan verkar otroligt intressant. Ska bli kul att se vad Tomten kommer med...Längtar tills jag har skivan i min hand. För kommer inte tomten så kommer det från cdon.com.

Åh, så söt hon är på Novembervideon. De söta glada kinderna är det nästan så att till och med jag skulle vilja pussa på! :)

Tack Barneyk!

Vad jag vill och inte vill ha/köpa

Var med barnen och tittade på Nilssons möbler idag. Först hittade vi en stor tomte med rörande armar med julmusik bakom sig. Den tyckte mina barn mycket om.

Sen gjorde jag en "jag vill ha" och "vad jag inte vill ha" anteckning i mitt huvud. Längst ner: En helt ok stol jag mycket väl skulle kunnat tänka mig -innan jag såg priset. 14 000 kr. Och då är det utan fotpallen. Så den hamnade på min "Vad jag inte vill ha" anteckning. Fast jag borde nog ändra den till "Vad jag inte vill köpa" anteckning, så blir det mer rätt.

Ovanför en bautafotölj i vinrött med något stämningsfullt gammalt över sig. Den var sjukt skön och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att köpa om pengar och plats hade funnits. Den kostar bara blygsamma 4990 kr. (Ja, det är faktiskt jäkligt dyrt!) Jag gillar den oxå för att den är så stor och vågar vika av från de vanliga fotöljformerna. Den är modern men gammaldags på samma gång. Och sen är rött en mycket varm färg. Jag gillar varma färger i hemmet.

Små undrar

Står och tvättar mitt ansikte i handfatet då min yngsta kommer in och ber mig knäppa en knapp i henne tröja. Jag svarar:

"Vänta, jag ska bara tvätta bort.. *fortsätter tvätta*...ögonen först".

Det blev lite felsagt där alltså, men inget jag direkt tänkte något vidare på förrän min dotter intresserat och faktiskt inte ett dugg skrämd av tanken frågar med en lätt förvåning i rösten:

"Ska du tvätta bort ögonen, mamma? Ska du inte ha ögon mer?"

Jag fnittrar till

"Joda, jag ska bara tvätta dom. Inte ska mamma tvätta bort dom heller!"

Hon tittar på mig och på mina ögon för att se om dom sitter kvar och säger sen med en liten lättnad i rösten

"Nähä."

Så var den grejen bortglömd. Jag tycker såna här söta missförstånd mellan barn och vuxna är fantastiskt roliga.

Tårarna

De föll i takt med regnet

någon hörde dom falla
höll upp sina händer
och fångade de allihop

tack

Hopplös

Ge mig lite mer tid att vara fri, så jag kan jobba på att bli friare. Ibland känns allt bara upp och ner eller ut å in. Hur man nu vill ha det...

Jag vill ha det där fotfästet som fäster. Det jag har sitter bara löst. Dessutom så håller det på att ramla. Kan man köpa nytt för en 20 spänn på Ica?

Ringde mormor

"Det här var den bästa julklappen jag någonsin kunde ha fått", sade hon med rörd röst.

Det känns bra att jag ringde. Jag borde ringa oftare.

Min mormor

Hon har alltid varit så där snäll, precis som en mormor ska vara. Hon gör världens godaste risalamalta och är oxå världsbäst på kalkon med vinbärsgele och kokt potatis. Jag vet inte varför just hennes kokta potatis blir så mycket bättre än alla andras. Men jag tyckte alltid att den var den godaste. Perfek salt, perfekt sönderkokt och perfekt stora och perfekt gula i färgen.

Min mormor är den enda i min familj som tror på gud. Varje gång hon sagt något om honom så har alla andra blivit helt tysta.

Hon är oxå den som slängt sig med vissa uttryck som mest satt sig i pränt i hjärnan. Som ex om vi satt och åt hemma hos mormor och morfar så kunde min mormor mitt i maten säga "Nej, nu får ni ursäkta mig för nu måste jag gå i Björkskogen!" Och så fnittrade hon glatt. Detta betydde att hon behövde bajsa. Jag vet inte hur många gånger jag har retat mig på att hon var tvungen att berätta såna saker. Speciellt vid middagsbordet. Hon är oxå den som när två personer ivrigt diskuterandes något (Behövde nödvändigtvis inte alls vara ett tjaffs, bara ett meningsutbyte) kunde avbryta det hela med en glad sång på bred småländska sjunga orden "Nu ska vi vara snälla, nu ska vi vara snälla!". Det är ganska så irriterande kan jag säga. Men ändå..det är just min mormor.

Hon skäms inte för något. Hon älskar allt och alla och är den som kan börja gråta av lycka för att någon i hennes familj ringer för att fråga hur hon mår. Eller för att få ett kort av någon. Hon glorifierar alla i sin familj och har ett hjärta av guld. Det är oxå så hon ser på sig själv. Hon vet att hon är god och hon är nog den som är mest rädd i hela världen att faktiskt uppfattas som något annat än just Jesus Kristus själv fast i kvinnlig form. Upplever hon att någon är orättvis mot henne så kan hon lägga till med en liten martyrisk sida. "Ja, jag vet inte. Jag har då aldrig velat något ont" och sen en blick som visar hur djupt sårad hon är. Fast just den här sidan är något som kommit på äldre dagar. Vi blir ju alla lite förbarnsliga när vi blir gamla har man ju hört och förstått.

Min mormor har en viss kontakt med andevärlden. Hon har en överkänslighet inför den andra världen och hon har vid flera tillfällen sett och hört men framförallt upplevt andar i hennes närhet. (Den där sidan har jag faktiskt ärvt lite av henne..)

Hon är oxå en sann djurvän. Hon har till och med tämjt både koltrasten, talgoxen och blåmesarna när hon förr satt på sin balkong i Lännersta likt Snövit själv och talade till dom med guds tålamod. Ja, fler än en gång kom dom och satte sig på hennes hand. Hon älskade djur lika mycket som djuren älskade henne för att göra en lång historia kort. Hon brukade säga "Att en människa som är en sann djurvän är oxå en god människa". Huruvida det är sant är en annan historia. Men det var i alla fall det hon trodde på.

Hon har ett så underbart skratt. När hon skrattar så kan man riktigt höra hur hon delar det med sitt hjärta. Det är så oförfalskat. Hon är så härlig, min mormor. Det finns många roliga historier om min mormor. Så många så det är svårt att välja någon. Men det är ju inte heller min mormors självbiografi jag försöker mig på att skriva här så det känns kanske överflödigt just idag att gå in på någon av dom. Men det är inte omöjligt att jag någon gång i framtiden kan bjuda på en av de roligare historierna. Nu vill jag egentligen bara att ni ska få en bild av min mormor. En bild utöver den man kan se. Nämligen en pigg dam med ständigt leende ögon. Men med en något nervös läggning. Vet ingen (förutom min morfar då.. herregud vilket par!) som kan jaga upp sig så mycket för det lilla.

Hur som helst så är hon ett riktigt härligt original min mormor. Och jag älskar henne. Men på sista sidan så har min mormor blivit förändrad. Det var många år sen hon bjöd på sin sista kalkonmiddag och sina lagom gula sönderkokta fantastiska potatisar. Eller himmelskt goda risalamalta.. Min lika fantastiska morfar dog för två år sen dess är min mormor ensam och det är precis så hon ofta uttrycker att hon känner sig. Hon är idag så smal och benig att man är orolig att inte kroppen ska orka bära henne då hon tar sig fram. Hon tar 7 olika mediciner varje dag mot olika åkommer. Hon är nästan blind. Hon är nästan döv. Och hon är mycket mycket förvirrad. Jag tycker det är så hemskt att se en sådan livsglad människa förlora allt sånt som gör oss till människor som lever.

Men på sista tiden har hon bara blivit sämre och sämre. För några dagar sen berättade min mamma om hur min mormor skrämt berättat om stora hål i marken. Om hur hon ser gröna gubbar promenera förbi utanför hennes hus. Och att hon tycker det känns obehagligt då hon minnsann hört grannarna stå utanför hennes dörr och prata skit om henne. Igår pratade jag med mamma igen. Den här gången berättar hon om hur mormor nu inte bara ser gubbarna utanför fönstret utan oxå inne i lägenheten. De har nu dessutom börjat prata med henne. En del är snälla andra mindre snälla.

Jag tycker det är så otroligt hemskt när en människa försvinner bort så här i något slags "dårskap" på äldre dagar. Min snälla, snälla mormor som hela sitt liv sagt "att jag lever gärna ett långt liv, bara jag slipper sluta som ett kolli på ett ålderdomshem" börjar nu tappa stinget helt. Hur ser hon på sig själv? Hur mycket förstår hon av sitt liv? Som jag förstår det så inser hon ändå själv någonstans att hennes syner bara är syner, men kanske inte vidden av hur galna dom är. Hon tycker själv detta är obehagligt. Hon kan inte sätta i kontakter själv hemma. Hon kan inte laga mat. Hon glömmer att äta. Hon glömmer sin medicin och hon tappar hälften av sakerna hon håller i. Är det inte dags att hon bör sättas in på ett hem då kan man tycka?

Nej, för så funkar det inte har vi fått höra. För är det akut så får hon bara första platsen och den måste hon ta. Spelar ingen roll om hon då skulle råka hamna på en avdelning bland kollin som varken kan prata eller röra sig. Detta är ju min mormors värsta mardröm så det kan man ju inte utsätta henne för. Det vore ju som att ta död på den sista gnistan livsvilja hon har kvar. Det vore ju inte rätt. Nej, då kan man inte göra något säger man i Nybro Kommun där hon nu bor.

Nu är det i alla fall bestämt att det ska komma upp en kvinna varje dag och prata med henne om hur hon mår och hjälpa henne med hennes medicin. Hon hjälper henne att städa och hon ser till att mat blir hemköpt. Men detta är bara någon timme varje dag. Resten av tiden på dygnet då? Ska hon sitta där bland gubbarna som stryker runt i hennes lägenhet och skrämmer henne? Jag tycker det är helt sjukt att inte mer ska kunna göras för henne. Sätt henne på ett ålderdomshem med andra tanter som fortfarande kan diskutera fåglar och vänners bortkomster. För vi måste väl ändå erbjuda våra gamla lite mänsklighet? Snart är det ju man själv som sitter där!

Hur som helst. Jag har säkert satt rekord med detta långa inlägg.. men. Jag vill egentligen bara uttrycka hur ledsen jag är att det har blivit så här för min mormors skull. Önskar man som behörig slapp vara så maktlös. Sen ville jag nog helt enkelt berätta för er om min mormor. För jag blir glad av att berätta om henne, som den hon var. Önskar jag kunde finna ett sätt att göra något för min mormor som gör henne glad oxå.

Nu: Ringa mormor. Hoppas det inte blir alltför jobbigt..

Listor

Det verkar vara väldigt inne att göra listor på bloggar just nu. Ni vet såna där med frågor som "Vad åt du idag?" eller "Hur gammal var du när du kysste någon första gången?" osv. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker om det eller inte. Om det är töntigt eller inte. Jag kan inte ens bestämma mig för om jag ska härma efter eller inte. För på något sätt så blir jag inspirerad. Men något inom mig säger att det är lite småbarnsligt.. Hmmm.. vi får se om jag lyckas hålla fingrarna istyr och stå emot grupptrycket. Annars lär ni nog hitta en lista här inom kort. Men jag ska försöka stå emot av någon anledning jag som sagt inte riktigt har förstått än..

Kanelisar

Jag vet att det är fusk. Men man kan inte alltid ha ingredienser, ork eller kvar av förra satsen av hemlagade kanelbullar. Då funkar de här helt jäkla fantastiskt bra. En minut i micron och du har en mjuk, varm och väldoftande (för att inte tala om god) kanelis. Perfekt idag till de sjuka små barnen. Och till mig och mitt chaite.

Sjuka barn

Ja, faktiskt så är båda två sjuka. Den största är så förkyld så hon är alldeles hängig och igentäppt. Den yngsta har blivit kräksjuk igen. Nu mår hon dock lite bättre.. Här ligger dom i tv sofforna och tittar på filmen Narnia.

Så jäkla goa! :)

Förbättring lovas

Ok, jag måste korta ner mina inlägg.

Jag lovar, jag ska bättra mig.

Att önska

Tänkte jag skulle gå och lägga mig tidigt idag. För att vakna upp till en bättre dag i morgon. I morgon ska jag vabba. Minstingen blev lägligt nog sjuk.

Så när jag ligger där och läser så slingrar sig tankarna ofrivilligt iväg från boken och börjar tänka på egen hand. Jag ger upp, lägger boken åt sidan och bestämmer mig för att lyssna på vad det nu är mina tankar vill berätta eller jag känna.

Jag önskar. Varför är det alltid så? Så fort man låter tankarna sväva fritt så börjar man önska sig en massa saker. Varför är man aldrig nöjd? "Kan" man någonsin vara nöjd? Är det inget viktigt (Som fred på jorden) så är det något fullständigt onödigt (Som att köpa en designad potatisskalare). Men önskar gör man alltid. Speciellt när man inte kan sova.

Så låg jag där och undvek de mörkaste och jobbigaste tankarna och höll mig snyggt på ytan. Jag tänkte att jag nog tänkte för mycket för att kunna sova så jag började fundera på om jag kanske inte skulle ta och gå upp och surfa lite istället, kanske blogga? Men så kom jag på att det skulle säkert ta 5 minuter att få datorn att ladda upp allt den ska ladda upp så att jag slutligen kan börja surfa. Sen skulle jag få räkna med minst 10 sekunders väntetid varje gång jag behövde ladda upp en sida. Osv. Shit vad jobbigt. Då skiter man ju hellre i det. Orka liksom?

Så då kom jag på det. Jag kom på att kvällens önskning helt enkelt skulle vara att vår dator gick snabbare. (För det är inte uppkopplingen det är fel på, våra grannars datorer är supersnabba.) Jag blev så glad av tanken så helt plötsligt var jag inte trött längre. Jag började ivrigt fantisera om hur jag bara kunde klicka på en liten knapp och vips vara ute på internet där jag bara genom någon sekund per laddade sida kunde klicka mig runt bäst jag ville. Vilka möjligheter?! Jag bestämmer mig för att gå upp och surfa lite med min bortflugna trötthet. (Om jag nu ens var trött från början?). Kanske kunde jag skriva en glad rad på bloggen.

Men som jag sade innan så tog det mig 5 minuter att sen få på datan. Och under den tiden hann jag fundera över min önskning. Och över varför jag önskade mig just den önskningen istället för en massa andra saker. Jag menar.. när man väl önskar så varför inte önska något viktigare ändå? Som att hitta ett botomedel mot Aids eller en ny mirakelbensin som inte var miljöfarlig men ändå lika bra och billig.. Eller varför inte bara tänka på mig själv och önska mig ett nytt jobb. Ett jobb där jag kunde utvecklas istället för att bryta sönder mig som nu? Helt plötsligt så kändes just den här första önskningen så fel. Så min första tanke att kanske glad i hågen skriva någon rad på bloggen om vilken bra önskning kvällen för en gångs skull hade erbjudit mig, kändes plötsligt väldigt dum.

Så hela det här inlägget är bara helt i onödan. Men i alla fall. Tack för att ni orkade läsa. Godnatt! :) Och förlåt.

(Men ett nytt trådlöst datapaket hem i julklapp vore verkligen inte fel. Vad säger Tomten om det, tro?)

Åt rätt håll

Ok. Nu börjar avgrunden krympa i djup och attraktionskraft. Varför?

1. Mitt sovrum är nu inte bara fint utan oxå dammfritt.
2. När jag dammsög mitt sovrum så hittade jag mitt förlorade örhänge! :)
3. När jag städade undan en påse med julklappar som vi inhandlade i lördags så hittade jag mitt chaite från Indiska som jag köpte samtidigt men alltså lyckats glömma bort att jag köpt!
4. Melody Club gör mig alltid lite gladare.

Nu längtar jag efter min familjis! ;)

Hur gör jag?

Vad jag vill: Gråta och klippa sönder de där förbannade jobbkläderna idioterna förväntar sig att jag ska ha på mig i morgon. Jag vill inte bara klippa sönder dom. Jag vill elda upp dom. För dom står för så jäkla mycket som jag hatar just nu. Sen vill jag ringa upp mitt företag och säga att jag har fått "ett myyyycket" bättre jobb nu med värsta kanonlönen. Ja, faktiskt så är det två kanonjobb som sliter i mig från båda hållen. Ajaja, svårt att välja. Men i alla fall så har jag nu valt. Sen ska jag tacka för den utvecklande tiden jag haft hos dom. Och för skampålen som jag nu likt tafettregler ger tillbaka till dom för att nästa grundlurade idiot ivrigt och ambitiöst ska greppa för att likt mig springa iväg in i mörkret letandes efter allt utvecklande ljus. Tack så mycket puckon! (And by the way: Fuck you all!)

Vad jag borde: Sluta upp med att tänka och lägga ner energi på något jag inte har makt att förändra just ikväll. Sen borde jag ta tag i mig själv och städa toaletterna och dammsuga sovrummet. Ta hand om sista disken. Då skulle jag nog må lite bättre och kanske känna mig lite nyttig samtidigt. Efter det borde jag kamma till mig och pigga upp mig med en bra skiva så jag blev på lite bättre humör så jag orkar ta emot barnen och min kille när de kommer hem. Så jag orkar ta emot dom med ett leende. För gör jag det så vet jag att det är större risk att dom oxå ler och mår bra. Ingen blir ju glad av att se ett vrak i hemmet? Sen senare så borde jag ta mig i kragen och gå och träna ikväll. Slutligen så borde jag skita i allt som har med stolthet att göra och se det som en kortsiktig lösning att jobba kvar på mitt jobb tills dess att tiderna förändras. För de gör de ju till slut? Eller? Jag borde se det så. Och jag borde fortsätta leta jobb så som jag gör varje dag. Allt kommer bli bra. Allt har bara sin tid.

Vad jag gör: Vet inte. Skriver om det på bloggen? Nejmen.. Jag ska verkligen försöka gå upp och städa sovrummet. Det är ju alltid en början eller hur? En sak i taget. En sak i taget. En sak i taget.

Jag tror att en kärleksfull kram av någon jag älskar hade känts helt ok nu i alla fall..

Ge mig, mig själv tillbaka!

Dom ringde från jobbet. De har bokat upp mig på ett till sånt där "projektarbete" i två dagar. Det som dom sade att dom bara gjorde som en kortsiktig lösning för en två månader sen. Nu är jag plötsligt och jobbar där minst en gång i veckan. Om dom visste hur dåligt jag mådde av det så hade dom inte vågat ringa.

Nu känner jag bara för att gå upp och gömma mig under täcket och gråta. För jag känner en skam när jag sätter på mig de där kläderna och tvingas möta nya människor varje dag för att de ska visa mig vilket slavgöra som den här dagen ska göras. Och dom tror att jag är där för att jag villl. Dom tror allt möjligt om mig. Utom det rätta. Och för varje gång jag går dit blir det svårare att hålla huvudet högt. Jag börjar bli trött på att förklara mig. Förklara att jag egentligen är anställd för att vara receptionist och att mitt företag tvingar mig till det där för att inte förlora pengar på mig eftersom jag går på garantilön. Trött på att piggt och glatt och positivt berätta att jag är trebarnsmor och bor i hus. Allt sånt som jag måste berätta för att orka vara där.

Men nu är jag mer trött på mig själv och mitt behov att rättfärdiga mig när jag ärligt talat egentigen bara borde skita i alla idioter och göra vad jag ska tills dess att jag hittat ett annat jobb. För dom ska fan skita i vem jag är och varför jag är där. Det värsta är att det är ju precis vad dom gör oxå. Vilket gör det ännu löjligare till att jag känner att jag måste förklara mig.

Men de andra som jobbar där är i yngre 20 års åldern och har hela livet framför sig. De ser det som något nödvändigt ont på vägen till något annat. Själv så är jag så patetisk så jag längtar bara efter ett riktigt jobb. Jag har inga direkta framtidsplaner. Mer än att hitta ett jobb som jag trivs med och som jag så småningom kan avancera inom och få lite ansvar. Inom sinom tid.Jag antar att det är just det som gör att jag känner mig så äkta patetisk då jag står och gör samma enkla sysslor som en upptränad gorilla skulle kunna göra. Vi gör det för att det är under de anställdas värdighet att behöva göra själva. Så då ska jag göra det. Jag som inte ens ska vara där. Som inte vill.

När jag blev anställd på det här företaget så blev jag anställd som receptionist. Man frågade aldrig mig om hur jag ställdes inför att göra projektarbete på en fabrik i brist på jobb. Hade man frågat mig det så hade jag inte tagit jobbet. Då hade jag föredragit att vara arbetslös för att fortsätta leta efter det jobb där jag kan stanna och utvecklas inom. Nu kan jag inte säga upp mig. Då förlorar jag arbetslöshetsersättning de första tre månaderna. Och vår ekonomi är i botten. Säger dom upp mig så vet jag inte hur bra det ser ut inför vidare chanser att få jobb. Så vad ska jag göra? Dessutom så förlorar jag ju en jättechans att jobba in mig på det väldigt stora företaget där jag annars jobbar som receptionist.

Som det känns nu så kommer inte mina ben att bära när jag ska dit i morgon. Och jag vet ärligt talat inte hur länge jag kommer palla. Jag är rädd att jag en dag ska få en nedlåtande blick för mycket och då göra något okontrollerbart. För varje dag jag går dig så bygger jag bara upp mer och mer hat, får sämre och sämre självförtroende och skampålen på mina axlar blir bara tyngre och tyngre. Jag vill inte dit i morgon. Vill inte vill inte. Allt jag skulle göra idag. Nu vill jag inte längre. Jag har inte lust till något. Vill bara glömma. Glömma. Vill inte dit i morgon. Vill inte . Pallar inte. Är rädd att säga något, flippa ut och skälla på någon. Göra något för att jag inte orkar. För att jag inte orkar bära skammen. För att jag känner mig lurad.

För ingen har någonsin frågat mig om det var ok för mig. De frågade när jag inte längre hade något val. Ta mig härifrån. Nu.

Det enda jag kan hoppas på är att det företaget där jag är som receptionist ska ringa in mig i sista sekund. De är nämligen jättenöjda med mig. Och ringer dom så vet jag att de går före.

Ärligt talat. Jag vill inte. Jag kan inte.

Och jag som måste vara så stark och så glad. För jag vill visa alla. Jag vill ta de rätta besluten och vara en god människa. Och en Stark mamma. Glad mamma. Snäll mamma. En mamma med livslust och energi.

Ta mig härifrån och ge tillbaka mitt självförtroende, min lust, min värdighet och min energi. Jag behöver allt det där. Det var mitt. Jag har jobbat för att få allt det där. Ta inte tillbaka det från mig.

Regniga dagar

Usch, vad det regnar. Men varför klaga? Det är rätt mysigt med smattret på fönstrena så länge man vet att man inte behöver gå ut.

Fast det är klart.. det hade känts ännu trevligare med lite snö. Vi är ju trots allt i mitten av december.

Frustrerad

Gaaaaaaaah! Hur frustrerad blir man inte när man inte kan förklara sig pga att inte människan svarar i telefonen? Hon går och är sur på mig för att jag inte eller gjorde något som jag borde ha gjort. (lång historia). Hon frågade mig dagen därpå hur det var, fast det gjorde hon direkt när jag var nyvaken och allt i mitt huvud var i en enda dimma. Så jag svarade att jag inte mindes. Men sen senare blev jag lyckligt glad då jag kom i håg allt och därför vet att jag faktiskt gjorde och inte gjorde PRECIS så som jag vet att hon hade velat att jag skulle gjort. Men det vet inte hon om. Varför? För att hon vägrar svara i telefonen pga att hon säkert är sur pga att jag alltså har gjort detta som jag alltså inte gjort.. Kluddigt. Ja, jag vet. Men jag behöver bara skriva av mig för gud sååååååååååååååååååååå frustrerande detta äääääääääääääääär!!!

Så här går jag och vet att vi säkert skulle var vänner och att allt skulle vara i sin ordning om hon bara visste. Men nu går vi här, jag mår dåligt och hon är sur. Till ingen nytta alls. Fy fan så tråkigt. Hur fan ska jag kunna nå fram till henne när hon inte svarar i telefonen??

2 timmar senare: Jag har pratat med henne nu. Hon var sur på en massa annat oxå. Jag hade sagat en massa klumpiga saker på fyllan. Jag skyller på spriten eftersom jag vet att det är den som får mig så där sjuk i huvudet. Men bara för att det var spriten som gjorde det så är det fortfarande jag som måste ta ansvar för mina handlingar. Det var ju inte direkt någon annan som hällde i mig sprit. Och det var heller ingen som tvingade mig. Men jag tror ändå att jag en gång för alla får ta och inse att jag ska hålla mig borta från spriten. Helt och hållet. Vin är ok. Och en och en annan likör eller konjak. Absolut. Det är just "sprit". Groggar. Jag blir någon annan. Någon jag inte känner och därför inte kan styra.

Nu tror ni säkert att jag är värsta alkoholisten. Men det är inte det att jag brukar dricka sprit och därför har svårt att hantera den. Absolut inte. Jag gör det mycket sällan. Därför att det har visat sig redan från början vara så att jag inte tål det. Varje gång jag druckit sprit har jag gjort något knasigt eller korkat eller bara varit odräglig. Jag vet att de flesta människor blir personlighetsförändrade. Men jag tror ändå att just i hur hög grad man blir det är skillnaden mellan vilka som tål det och inte. Jag blir som sagt någon som jag själv blir helt rädd för. Jag kan ligga dagen efter och nästan skrämmas lite för att komma ihåg minnen av hur en helt annan gått in i min kropp och fullständigt styrt den. Säger saker som jag aldrig annars skulle säga. Rör sig på ett sätt jag aldrig annars skulle röra mig. Känner saker jag inte känner. Gör saker jag aldrig skulle göra. Tycker saker jag aldrig skulle tycka. Det är fan helt sjukt.

Nu tror ni säkert att jag har strippad eller våldtagit någon eller något sådant. Men det har jag inte. Jag har egentligen bara sagt mycket olämliga kommentarer till fel folk. Kommentarer som hade kunnat få dåliga konsekvenser. Jag tror att jag bara ville väl. Men grejen är att med sprit i kroppen kommer man på så mycket dumma ideer och är helt övertygad om att allt som ploppar upp i hjärnan är helt briljant, dessutom så reflekterar man inte över annat än att man dessutom har 100 procentig koll hela tiden. Men inget hände. Inga jobbiga konsekvenser blev det, just "då". Men jag sårade en vän på vägen. Och det är ju dock jobbigare konsekvenser än några. Som tur är har hon förlåtit. Nu är det bara jag som måste förlåta mig själv. Och framför allt att lära mig något av det..

= Du är aldrig tvungen att dricka sprit. = Drick inte sprit!

Bakis

Ojojoj vad jag är bakis...

Igår var jag och killen ute och julhandlade på stan. Vi hade skaffat barnvakt så vi passade oxå på att gå ut och äta och festa till det. Mina snälla svärföräldrar stod för en stor del av kalaset då de betalat en stor summa pengar som bidrag till maten, som en julklapp i förskott.

Vi var på Vinkällaren. Så jäkla mysigt. Ligger nere i en källare med fina valv och väggar och tak i rött tegel. Mycket stämningsfullt. De är specialister på vin och de har en stor vinkällare (så klart). Vi tog typ det billigaste vinet men flaskan kostade ändå 450 kr!! Helt sjukt. Sen åt vi av deras härliga julbuffe. Deras buffe är känd för att vara mycket bra och jag kan bara hålla med. Allt är av mycket god kvalitet och det finns otroligt mycket mat att välja bland. Där finns sillbord, varmrättsbord, dessertbord och ostbricksbord. Mumma!

Nu orkar jag inte skriva mer för jag är så otroligt sjukt bakfull fortfarande. Blev lite sprit. Visst man har roligt på sprit. Men man har desto mindre roligt dagen efter. Jag blir så jäkla personlighets förändrad så det är läskigt. Jag har svårt att leva med den förändringen. Jag blir någon helt annan person och jag har ingen som helst koll på den jag blir. Jag vet det här sen innan och av den anledningen så dricker jag inte sprit normalt. Men på den efterfesten vi hamnade på så fanns där inget annat än sprit. Så vips så blev jag den där gräsliga människan igen. Inte så att hon gör något dumt. Men hon bara är "för mycket" liksom, svårt att förklara.

Tog lite bilder från kvällen. Det är julstämning inne i malmö nu kan jag säga. Indianerna var jättefina och spelade grymt stämningsfull musik. Sen kom tomten åkande på sin vagn som han gör varje år, varje dag fram till jul inne i Malmö. Tjejen i vit pälskappa var en av 5 luciakandidater som gick runt på gågatan och samlade in röster åt sig själva.

Den äckliga tallriken med fisk och sill på är min killes. Jag skulle inte äta det där som ligger på tallriken ens om jag fick 5000 kr för att göra det. Den goda tallriken är naturligtvis min..