Många filmer man vill se nu!!!

Klicka på bilderna så kommer ni direkt till trailern!

Im not there

Mala Noche:



Control

Fjärilen i glaskupan:

Försoning:

Paranoid Park:

PS! I love you:

The stranger inside:

4 månader, 3 veckor & 2 dagar

Before the evil knows your dead:

Into the Wild

Så fortsätter livet framåt.

Ett foto jag tog i söndags från Västra hamnen..

Jag var på Unicef möte igår. Det var mycket intressant och jag är sjukt inspirerad. Jag lade fram mitt förslag som jag spånat på om att genomföra en spelning med flera olika band och låta entre intäkterna gå till förmån för Unicef. Gruppen tyckte mycket om iden och nu är det bara för mig att börja undersöka och satsa. Gruppen står bakom iden och jag har Unicefs fulla stöd. Ska bli sååå roligt! Dessutom så kommer Unicef skicka iväg mig på två dagars utbildning till Stockholm i mars. Betald resa och betalt boende. Känns fantastiskt spännande! Är nu tillsammans med Labeata kontaktperson för Unicef Malmö. Känns fantastiskt förmånligt att få vara aktiv i en organisation som Unicef. De har gjort så mycket bra saker och jobbar på ett mycket bra sätt. En organisation för barns rättigheter. Ska inte spela någon roll om du är flicka eller pojke eller om du är född i Etiopien eller Peru. Alla barn ska ha rätt att få leva och må bra. Och ha goda förutsättningar inför sin vuxna framtid.

Förutom detta.. Unicef.. som inspirerar mig på ett gott sätt.. så är det mycket annat som känns bra. Svårt att sätta ord på det när det är så diffust. Men det handlar nog om ett självförtroende på ett nytt och ovanligt medvetet plan och att jag kommit in i ett flow av skapande. En nyfödd energi till att utforska och gå vidare.. Men det största mognaden ligger nog i att hitta balansen mellan den kreativa energin och lugnet inombords. Jag tror jag börjar närma mig den nu. Det gör mig stark. Och sen går resten av sig själv.. En ljus cirkel av hopp, inspiration och god energi.. Känslan av att vara stark gör en starkare.. Just nu behöver jag ingen annan för att förstå det. Just nu är det helt ok att vara själv. Jag är faktiskt helt tillfreds med det.

Livet går i perioder. Man kan inte alltid vara på topp. Men när man är där... då ska man jäkla i mig passa på att klappa sig själv på axeln och säga "Njuut!".

Det är inte så att allt i mitt liv är där jag vill att det ska vara.. men jag känner mig tillräckligt lugn i mig själv för att acceptera att allt inte alltid kan vara så. Det är ok. Men det finns mycket annat som dock ÄR som det ska.. och det är DÄR fokusen ska ligga.

Hur som helst. Fjärilen i magen har vaknat igen.. den är nu cerise med ljusgula fläckar. Den sitter i ett äppelträd.. på en tunn kvist längst ut på en gren. Solen skiner och när skuggan målar en bit av dess vinge.. så blundar den för att vila. Ingen rädsla. Bara medvetenhet. Lugn.

Totalt utflippat jag vet. Men på ett kontrollerat plan. Motsägelsefullt men sant.

Kram

Tillbaka

Nu har jag av flera personer fått höra att de saknar min blogg.. Jössös så smickrad jag blir! Tänk att någon faktiskt går in frivilligt och läser det jag skriver om mig själv och mina tankar här?! Helt fantastiskt!

Så varför har jag inte skrivit på länge undrar ni säkert. Jag har aldrig gjort ett medvetet val att "nu ska jag sluta skriva". Det var mer att jag inte har haft någon lust. Ibland kommer man till stunder i livet då man bara vill vara själv med sina tankar och upplevelser. Och jag känner inte att jag behöver förklara så mycket mera. Jag är tillbaka i alla fall. Tjohooo! :)

Och den första reflektionen jag ska skriva om handlar egentligen inte så mycket om mig. Nej, den handlar snarare om en ganska så liten reflektion.. men nog så intressant för att bli stor. Och ordet STOR är nyckelordet i min reflektion.

Jag har nämligen idag (konstigt att jag inte tänkt på det tidigare) insett att 90 procent av de personer på mitt företag som är av högre rang/position inte bara är män.. det är STORA män. Och när jag pratar stor så tänker jag mest på längd. Ja, jag kan komma på flera på rak arm som alla nästan är två meter stora och pratar med mörk basröst. Mycket respektingivande män. Så det är ju inte så konstigt att de lyckats skrämma slag på kollegor så pass att man backat och serverat dessa stora män höga positioner i bara förbifarten. Hur som helst så blev jag lite nyfiken.. undrar om detta fenomen är generellt när man ser hur företag ser ut i Sverige? (Eller världen). Vi haaaar dock någon enstaka chef som är liten och vi haaaar någon kvinna som är chef oxå... men om man ser så här. ALLA de längsta och största killarna som jobbar i byggnaden har chefposition. Kan ni inte ta er en funderare och skriva en kommentar om hur det ser ut på ert företag? För nu blev jag nyfiken.

HAHAHAHAHAHA!!!

Ibland är man elak...men dessa människor sitter och glor på en skärm och försöker klura ut ett problem, totalt ovetandes att de snart kommer bli totalt överraskade och skrämda... och det är så roligt att se på!!!!! MAHAHAHAMOOOHAHAHA!!!!!

så sött så jag nästan gråter