Min mormor

Hon har alltid varit så där snäll, precis som en mormor ska vara. Hon gör världens godaste risalamalta och är oxå världsbäst på kalkon med vinbärsgele och kokt potatis. Jag vet inte varför just hennes kokta potatis blir så mycket bättre än alla andras. Men jag tyckte alltid att den var den godaste. Perfek salt, perfekt sönderkokt och perfekt stora och perfekt gula i färgen.

Min mormor är den enda i min familj som tror på gud. Varje gång hon sagt något om honom så har alla andra blivit helt tysta.

Hon är oxå den som slängt sig med vissa uttryck som mest satt sig i pränt i hjärnan. Som ex om vi satt och åt hemma hos mormor och morfar så kunde min mormor mitt i maten säga "Nej, nu får ni ursäkta mig för nu måste jag gå i Björkskogen!" Och så fnittrade hon glatt. Detta betydde att hon behövde bajsa. Jag vet inte hur många gånger jag har retat mig på att hon var tvungen att berätta såna saker. Speciellt vid middagsbordet. Hon är oxå den som när två personer ivrigt diskuterandes något (Behövde nödvändigtvis inte alls vara ett tjaffs, bara ett meningsutbyte) kunde avbryta det hela med en glad sång på bred småländska sjunga orden "Nu ska vi vara snälla, nu ska vi vara snälla!". Det är ganska så irriterande kan jag säga. Men ändå..det är just min mormor.

Hon skäms inte för något. Hon älskar allt och alla och är den som kan börja gråta av lycka för att någon i hennes familj ringer för att fråga hur hon mår. Eller för att få ett kort av någon. Hon glorifierar alla i sin familj och har ett hjärta av guld. Det är oxå så hon ser på sig själv. Hon vet att hon är god och hon är nog den som är mest rädd i hela världen att faktiskt uppfattas som något annat än just Jesus Kristus själv fast i kvinnlig form. Upplever hon att någon är orättvis mot henne så kan hon lägga till med en liten martyrisk sida. "Ja, jag vet inte. Jag har då aldrig velat något ont" och sen en blick som visar hur djupt sårad hon är. Fast just den här sidan är något som kommit på äldre dagar. Vi blir ju alla lite förbarnsliga när vi blir gamla har man ju hört och förstått.

Min mormor har en viss kontakt med andevärlden. Hon har en överkänslighet inför den andra världen och hon har vid flera tillfällen sett och hört men framförallt upplevt andar i hennes närhet. (Den där sidan har jag faktiskt ärvt lite av henne..)

Hon är oxå en sann djurvän. Hon har till och med tämjt både koltrasten, talgoxen och blåmesarna när hon förr satt på sin balkong i Lännersta likt Snövit själv och talade till dom med guds tålamod. Ja, fler än en gång kom dom och satte sig på hennes hand. Hon älskade djur lika mycket som djuren älskade henne för att göra en lång historia kort. Hon brukade säga "Att en människa som är en sann djurvän är oxå en god människa". Huruvida det är sant är en annan historia. Men det var i alla fall det hon trodde på.

Hon har ett så underbart skratt. När hon skrattar så kan man riktigt höra hur hon delar det med sitt hjärta. Det är så oförfalskat. Hon är så härlig, min mormor. Det finns många roliga historier om min mormor. Så många så det är svårt att välja någon. Men det är ju inte heller min mormors självbiografi jag försöker mig på att skriva här så det känns kanske överflödigt just idag att gå in på någon av dom. Men det är inte omöjligt att jag någon gång i framtiden kan bjuda på en av de roligare historierna. Nu vill jag egentligen bara att ni ska få en bild av min mormor. En bild utöver den man kan se. Nämligen en pigg dam med ständigt leende ögon. Men med en något nervös läggning. Vet ingen (förutom min morfar då.. herregud vilket par!) som kan jaga upp sig så mycket för det lilla.

Hur som helst så är hon ett riktigt härligt original min mormor. Och jag älskar henne. Men på sista sidan så har min mormor blivit förändrad. Det var många år sen hon bjöd på sin sista kalkonmiddag och sina lagom gula sönderkokta fantastiska potatisar. Eller himmelskt goda risalamalta.. Min lika fantastiska morfar dog för två år sen dess är min mormor ensam och det är precis så hon ofta uttrycker att hon känner sig. Hon är idag så smal och benig att man är orolig att inte kroppen ska orka bära henne då hon tar sig fram. Hon tar 7 olika mediciner varje dag mot olika åkommer. Hon är nästan blind. Hon är nästan döv. Och hon är mycket mycket förvirrad. Jag tycker det är så hemskt att se en sådan livsglad människa förlora allt sånt som gör oss till människor som lever.

Men på sista tiden har hon bara blivit sämre och sämre. För några dagar sen berättade min mamma om hur min mormor skrämt berättat om stora hål i marken. Om hur hon ser gröna gubbar promenera förbi utanför hennes hus. Och att hon tycker det känns obehagligt då hon minnsann hört grannarna stå utanför hennes dörr och prata skit om henne. Igår pratade jag med mamma igen. Den här gången berättar hon om hur mormor nu inte bara ser gubbarna utanför fönstret utan oxå inne i lägenheten. De har nu dessutom börjat prata med henne. En del är snälla andra mindre snälla.

Jag tycker det är så otroligt hemskt när en människa försvinner bort så här i något slags "dårskap" på äldre dagar. Min snälla, snälla mormor som hela sitt liv sagt "att jag lever gärna ett långt liv, bara jag slipper sluta som ett kolli på ett ålderdomshem" börjar nu tappa stinget helt. Hur ser hon på sig själv? Hur mycket förstår hon av sitt liv? Som jag förstår det så inser hon ändå själv någonstans att hennes syner bara är syner, men kanske inte vidden av hur galna dom är. Hon tycker själv detta är obehagligt. Hon kan inte sätta i kontakter själv hemma. Hon kan inte laga mat. Hon glömmer att äta. Hon glömmer sin medicin och hon tappar hälften av sakerna hon håller i. Är det inte dags att hon bör sättas in på ett hem då kan man tycka?

Nej, för så funkar det inte har vi fått höra. För är det akut så får hon bara första platsen och den måste hon ta. Spelar ingen roll om hon då skulle råka hamna på en avdelning bland kollin som varken kan prata eller röra sig. Detta är ju min mormors värsta mardröm så det kan man ju inte utsätta henne för. Det vore ju som att ta död på den sista gnistan livsvilja hon har kvar. Det vore ju inte rätt. Nej, då kan man inte göra något säger man i Nybro Kommun där hon nu bor.

Nu är det i alla fall bestämt att det ska komma upp en kvinna varje dag och prata med henne om hur hon mår och hjälpa henne med hennes medicin. Hon hjälper henne att städa och hon ser till att mat blir hemköpt. Men detta är bara någon timme varje dag. Resten av tiden på dygnet då? Ska hon sitta där bland gubbarna som stryker runt i hennes lägenhet och skrämmer henne? Jag tycker det är helt sjukt att inte mer ska kunna göras för henne. Sätt henne på ett ålderdomshem med andra tanter som fortfarande kan diskutera fåglar och vänners bortkomster. För vi måste väl ändå erbjuda våra gamla lite mänsklighet? Snart är det ju man själv som sitter där!

Hur som helst. Jag har säkert satt rekord med detta långa inlägg.. men. Jag vill egentligen bara uttrycka hur ledsen jag är att det har blivit så här för min mormors skull. Önskar man som behörig slapp vara så maktlös. Sen ville jag nog helt enkelt berätta för er om min mormor. För jag blir glad av att berätta om henne, som den hon var. Önskar jag kunde finna ett sätt att göra något för min mormor som gör henne glad oxå.

Nu: Ringa mormor. Hoppas det inte blir alltför jobbigt..