Nu är viskningen starkare...

Kommer till dagis och möts av två välkända glada röster som ropar "mammaaaaaaaaaa!", och jag säger till mig själv att nästa gång jag känner mig ensam så ska jag slå mig själv i huvudet med något.

De små ögonen älskar mig, behöver mig, litar på mig, testar mig, söker bekräftelse, visdom och vägledning. Det är jag som ska ge dom det. Så klart jag ska. Jag säger det en gång till så jag inte för en endaste sekund glömmer det: Jag ska ge dom det, det är JAG som ska ge dom det. Klart jag inte ska falla. Klart jag inte ska känna mig sorgsen över livet när jag fått den dyraste gåvan, det ädlaste erkännandet och den största kärleken.

Dagen.. vardagen. Tankarna kommer och går.. men så länge jag aktiverar mig så känns det ok. Jag försöker att inte tänka på sånt som gör ont. Ibland har jag till och med roligt. Ja, ibland kommer till och med en och en annan ljus tanke och jag inser att något håller på att förändras inom mig, det ger mig en gnutta hopp om mig själv och min styrka.

En japansk besökare på jobbet tyckte jag skulle åka till stranden med honom. (NOT!) En annan besökare från Taiwan erbjöd sig att skutsa mig dit jag ville med hans taxi när jag stod utanför mitt jobb och väntade på min skuts. (WHY?) En annan (Faktiskt rätt söt)  kille med snälla ögon höll kvar sin blick i mina ögon lite längre än normalt samtidigt som han log så hela han sken över min receptionsdisk. Nej, jag intresserar mig inte ett dugg. Men det gör mig varm att jag faktiskt syns.

Musik, musik, musik... Den här gången något riktigt vackert, både video och sång. Varsågod: Lisa Gerrard