Min julafton

Morgonen började bra. Det var julstämning på hög nivå. Någon satte på Thorleifs Julskiva. (Kan ha varit jag. Men skratta på ni, men den är full av julstämning i alla fall. Normalt skulle jag knappt sätta på sån skit ens under pistolhot.) Alla var glada, det var ok att öppna sig en öl i morgonrock så det var nästan att dom gjorde det. De börjades öppnas öl redan på förmiddagen i alla fall. Själv är jag så präktig så jag började först vid middagen strax efter fyra och då tog jag det lugnt. Barnen var livligare än vanligt och deras ögon tindrade så intensivt att lampor var överflödigt. Vi körde på värmeljus istället och det blev varmt, vi öppnade och stängde fönster hela dagen, den ena svettades när den andra frös. Jag hade skuldkänslor hela dagen för att jag inte kunde få klockan att gå fortare så tomten kunde komma för barnens skull. Men ni vet, Kalle Anka och julmaten MÅSTE komma före, det är ju bara så det är. Det går ju inte att ändra på? Väntan är en del av julafton? Jag tror i alla fall det är därför vi gör så.

Det gick smidigt. Jultomten (som var min utklädde pappa) skrämde slag på barnen och den yngsta skälvde så jag fick ha henne i min famn. Gick jag närmare tomten än en meter så blundade hon och skrek, hennes hjärta tycktes få eget liv för det kändes ett tag som att det skulle springa ut från hennes kropp och ut genom vardagsrummet, förbi tomten och ta bakvägen ut i det fria. Hur som helst så var det en slags kärlek med i spelet oxå. De små kunde inte släppa honom med blicken. Men bara min äldsta flicka vågade själv ta paketet från tomten.

Vi som hade bestämt innan att min yngsta skulle få lämna sin napp till tomten för att han skulle ge den till bäbisar som behövde den bättre. Men nu visste jag inte om jag vågade föreslå något sådant. Skulle jag lämna bort det tryggaste hon hade till någon som hon skalv av skräck inför? Det kändes ju nästan lite elakt?! Men jag frågade ändå eftersom vi pratat om det innan, om hon fortfarande ville och det ville hon. Hon pep dock bara, men hon nickade "ja". "Om du är helt säker på att du fortfarande vill, så lägg din napp i min hand" sade jag och höll fram den. Hon gjorde det utan att tveka så jag gav den till tomten. Tomten sade att hon var en jätteduktig och stor. Sen gick tomten. Min yngsta satt kvar och tittade i fönstret efter tomten för att försäkra sig om att han inte i sista sekund tänkt komma tillbaka på en kopp kaffe eller något annat skrämmande. Men det gjorde han inte. Hon började sakta men säkert slappna av igen. Må hända att de var rädda, men jag vet, en mamma vet, barnet i mig vet, att de älskade honom trots allt det läskiga omkring det. De hade varit besvikna om han inte kommit, det hör till att bli LITE rädd i alla fall, då vet man att de tror på det hela och att de tycker det är spännande.

Hon har frågat efter nappen några gånger sen tomten gick. Men hon har inte gråtit efter den. Och hon sover nu andra natten utan den. Hon är en stor flicka nu. En nappfri flicka. Och jag är en stolt mamma.

Sen var det de vuxnas tur. Min äldsta dotter satte i Idolspelet i dvdn. (Ett spel där en del av spelet är att man sjunger riktigt kareoke med microfon) "Kom och spela och sjung med mig!" skrek min äldsta dotter entusiastiskt. Men ingen vuxen var barnslig nog till att ställa sig och sjunga karaoken med tvn. I alla fall inte då. Men en halvtimme senare så hade vi alla gastat så högt och mycket att tanken på hur många i området som kan ha hört framförallt min falska, salongsberusade stämma på natten, gjorde det nästan outhärdligt att öppna ögonen i morse och minnas och veta att jag inte kunde göra det ogjort. Men ändå. Vi hade kul. Och jag var inte själv om att gasta. Dock var jag nog själv om att stå och impovisera ihop egna texter och melodier till låtarna eftersom jag inte kunde någon av låtarna som var med. EN enda kunde jag. Fields of gold med Sting. Men jag sjöng tyvärr bra många fler än bara en låt. Ärligt talat så visste jag inte ens om att det var praktiskt möjligt att sjunga så illa som jag gjorde då. Och inte kan jag skylla på fyllan för folk har stått halvdöa efter överdoser på scen och gjort sina livs bästa spelningar ändå. Och ska jag vara ärlig så var jag nog inte ens full (kanske lite salongsberusad som mest), jag rycktes nog mest med av stämningen. Men jag bjöd ju på det helhjärtat just då, jag clownade mig och apade mig och tyckte just då att det kändes helt rätt.

Sen skulle alla sova. Lampor släcktes och jag kollade att allt och alla var ok inför natten. Min pappa sov i upprätt ställning med handen runt ölglaset som om han ville få oss andra (som redan gått för att sova) att tro att han fortfarande var vaken och med. Jag knackade på honom och viskade för att inte väcka de andra; "Pappa, det är dags att gå och lägga sig, det är nog bättre du lägger dig på madrassen, jag tror den är skönare!". Han ryckte till och svarade med pigg stämma men med slutna ögon att "Ja ja..Och vacker!! Den är SKIT vacker!" Jag suckade. Upprepade mig för att få det ena konstiga svaret efter det andra. Till slut lyckades jag nå fram och jag kunde gå och lägga mig.

När jag vaknade hade jag ångest. Hur många i grannskapet hade öppnat sina dörrar och fönster och stått och skrattat åt våra (mina) STORA falska och mer eller mindre SKRIKANDE toner på natten? Hur skulle jag nu osedd ta mig till soprummet? Hur skulle jag hälsa nästa gång jag träffade grannarna? Skulle jag hälsa som vanligt eller be om ursäkt? Kanske skulle det räcka med att skratta bort det? Eller borde jag börja kolla efter bostadsannonser på nätet?

Fast nu i efterhand så har ångesten lagt sig. Så himla farligt är det ju inte? Det hade ju varit ok om dom enbart hört mig sjunga och vara glad...men det här lät nog riktigt ILLA . Men ändå... jag kommer överleva det. Jag tror i alla fall jag kan bo kvar.. men jag kan ju vänta med att gå till soprummet tills efter mörkrets inbrott de närmsta veckorna..

Jag har haft en underbar julafton i alla fall! Men vad som är ännu viktigare: Jag tror att mina barn och resten av min familj som var här känner likadant. Det är med glädje jag kommer se tillbaka på årets julafton. Jag tycker om julen. Även om jag är glad att julen bara är en gång om året så längtar jag alltid efter den när december månad återigen inträder i mitt liv.