Nya tider

Den fysiska smärtan är borta. Känner jag efter så finns där kvar en liten bit av sorg i bröstet. Men det sticker inte, det sprider sig inte ner till min mage och jag blir inte längre rädd. Förstår inte hur det kunde gå så fort? Än en gång förundras jag över den styrka jag besitter i såna här situationer. Det är som att jag gick in i smärtan så totalt till 100 procent på en gång... så jag levde ut allt på bara några dagar. Den här gången förnekade jag inte. Jag lät mig själv tänka och må dåligt. Jag sprang inte ifrån tankarna att jag vill göra slut på allt.. jag gick istället in i dom och tog över med mitt förnuft och min kärlek till mina barn.  Och så klart med kärleken till mig själv och vad jag kan åstadkomma i mitt liv. 

För DAMN vad jag är rik! En hel värld ligger öppen framför mig och där stog jag med lappar för ögonen och kved..  Vilken tur att jag insåg vad jag höll på att göra mot mig själv!

Nu börjar saker hända i min kropp. Jag har tagit tag i saker och jag är på väg uppåt. Jag är inte längre ensam. (Har jag i och för sig aldrig varit eftersom jag har mina små trollungar). Jag har någon att dela detta med.. Någon som delar mina intressen och min syn på världen. Som om gud sände mig honom direkt till mig som för att tacka mig för att jag lät livet segra.. Nej, ingen hjärtevän, ingen sådan alls faktiskt. Bara någon som dök upp från ingenstans och delade allt jag önskat att få dela med någon. Jag visste inte att det fanns ett sådant varmt öde! Och faktiskt så har jag nu oxå insett att jag inte har svårt för att finna mina jämlikar... det handlar bara om att VILJA finna dom. Nu när jag ser det så känns det så mycket lättare. Det finns fler än en, det finns fler än två... och antagligen finns det till och med flera hundra. 

Det finns ny musik i mitt liv. Det finns nya inspirationskällor. Och detta är bara början!

Men allra mest nu.. så ser jag fram emot nästa vecka då jag och en inspirationskälla ska åka till köpenhamn och se TINA DICO!!! LIVE!!

Puss och kram till er som läser och till livet sig själv. Det är faktiskt ok att vara lite sorgsen fortfarande... faktiskt så hade det varit mer märkligt om det inte varit så. 

Dessutom så börjar mitt eget musikskapande att längta efter mig. Och med ny inspiration, erfaret hjärta och öppen själ.. så tror jag det kan bli spännande. Ser fram emot leken jag har framför mig!

Ovan: Hooverphonic

Yes, idag mår jag bra!

Är det inte märkligt att man faktiskt kan hitta en låt för varje tillfälle i livet? Denna text hade jag själv kunnat skrivit just idag.. Tina är ny för mig, kom över henne efter ett tips. Ska själv kolla upp henne mer.. Har redan lyssnat på flera låtar och alla dom har varit fantastiska. Varsågod: Tina Dickow!! (Från Danmark faktiskt! :) )

Nu är viskningen starkare...

Kommer till dagis och möts av två välkända glada röster som ropar "mammaaaaaaaaaa!", och jag säger till mig själv att nästa gång jag känner mig ensam så ska jag slå mig själv i huvudet med något.

De små ögonen älskar mig, behöver mig, litar på mig, testar mig, söker bekräftelse, visdom och vägledning. Det är jag som ska ge dom det. Så klart jag ska. Jag säger det en gång till så jag inte för en endaste sekund glömmer det: Jag ska ge dom det, det är JAG som ska ge dom det. Klart jag inte ska falla. Klart jag inte ska känna mig sorgsen över livet när jag fått den dyraste gåvan, det ädlaste erkännandet och den största kärleken.

Dagen.. vardagen. Tankarna kommer och går.. men så länge jag aktiverar mig så känns det ok. Jag försöker att inte tänka på sånt som gör ont. Ibland har jag till och med roligt. Ja, ibland kommer till och med en och en annan ljus tanke och jag inser att något håller på att förändras inom mig, det ger mig en gnutta hopp om mig själv och min styrka.

En japansk besökare på jobbet tyckte jag skulle åka till stranden med honom. (NOT!) En annan besökare från Taiwan erbjöd sig att skutsa mig dit jag ville med hans taxi när jag stod utanför mitt jobb och väntade på min skuts. (WHY?) En annan (Faktiskt rätt söt)  kille med snälla ögon höll kvar sin blick i mina ögon lite längre än normalt samtidigt som han log så hela han sken över min receptionsdisk. Nej, jag intresserar mig inte ett dugg. Men det gör mig varm att jag faktiskt syns.

Musik, musik, musik... Den här gången något riktigt vackert, både video och sång. Varsågod: Lisa Gerrard

Att vänta in livet

Så är nu livet på väg att omforma sig igen. Totalt ambilavent sitter jag någonstans inom mig själv och försöker få en reda på alla tankar och alla känslor som översvallar mig. 

Jag känner smärta, förvirring, kärlek, sorgsenhet och längtan. Tankarna som spökar inom mig försöker ena stunden få mig att falla genom att berätta att det är slut här. Slut på vägar, slut på mig. Den andra stunden viskar en hemlighetsfull stämma om en spännande framtid, om tid till att utveckla mig själv, den talar om spännande möten och utvecklande resor av alla dess slag. 

Ja, klart man bli ambilavent...

Men vad jag än tänker, väljer eller gör så kommer livet att gå vidare... det är liksom ofrånkomligt. Så jag härdar ut, ser framåt och börjar vidga mina vyer och öppna ögonen för min omgivning. Med nya kläder, nyfödd blick och ett erfaret hjärta ska jag nu lära känna världen på nytt.. En värld som kommer att välkomna mig, bara jag bestiger den med respekt och lugn. På ett sätt känns allt rätt bra. Om bara inte smärtan funnits där så totalt aggressiv och intensiv, varje jäkla sekund. 

Så jag fokuserar mycket på musik. Musik som får mig att vilja leva. Bjuder på en video med The Knife som jag älskar..