Ge mig, mig själv tillbaka!

Dom ringde från jobbet. De har bokat upp mig på ett till sånt där "projektarbete" i två dagar. Det som dom sade att dom bara gjorde som en kortsiktig lösning för en två månader sen. Nu är jag plötsligt och jobbar där minst en gång i veckan. Om dom visste hur dåligt jag mådde av det så hade dom inte vågat ringa.

Nu känner jag bara för att gå upp och gömma mig under täcket och gråta. För jag känner en skam när jag sätter på mig de där kläderna och tvingas möta nya människor varje dag för att de ska visa mig vilket slavgöra som den här dagen ska göras. Och dom tror att jag är där för att jag villl. Dom tror allt möjligt om mig. Utom det rätta. Och för varje gång jag går dit blir det svårare att hålla huvudet högt. Jag börjar bli trött på att förklara mig. Förklara att jag egentligen är anställd för att vara receptionist och att mitt företag tvingar mig till det där för att inte förlora pengar på mig eftersom jag går på garantilön. Trött på att piggt och glatt och positivt berätta att jag är trebarnsmor och bor i hus. Allt sånt som jag måste berätta för att orka vara där.

Men nu är jag mer trött på mig själv och mitt behov att rättfärdiga mig när jag ärligt talat egentigen bara borde skita i alla idioter och göra vad jag ska tills dess att jag hittat ett annat jobb. För dom ska fan skita i vem jag är och varför jag är där. Det värsta är att det är ju precis vad dom gör oxå. Vilket gör det ännu löjligare till att jag känner att jag måste förklara mig.

Men de andra som jobbar där är i yngre 20 års åldern och har hela livet framför sig. De ser det som något nödvändigt ont på vägen till något annat. Själv så är jag så patetisk så jag längtar bara efter ett riktigt jobb. Jag har inga direkta framtidsplaner. Mer än att hitta ett jobb som jag trivs med och som jag så småningom kan avancera inom och få lite ansvar. Inom sinom tid.Jag antar att det är just det som gör att jag känner mig så äkta patetisk då jag står och gör samma enkla sysslor som en upptränad gorilla skulle kunna göra. Vi gör det för att det är under de anställdas värdighet att behöva göra själva. Så då ska jag göra det. Jag som inte ens ska vara där. Som inte vill.

När jag blev anställd på det här företaget så blev jag anställd som receptionist. Man frågade aldrig mig om hur jag ställdes inför att göra projektarbete på en fabrik i brist på jobb. Hade man frågat mig det så hade jag inte tagit jobbet. Då hade jag föredragit att vara arbetslös för att fortsätta leta efter det jobb där jag kan stanna och utvecklas inom. Nu kan jag inte säga upp mig. Då förlorar jag arbetslöshetsersättning de första tre månaderna. Och vår ekonomi är i botten. Säger dom upp mig så vet jag inte hur bra det ser ut inför vidare chanser att få jobb. Så vad ska jag göra? Dessutom så förlorar jag ju en jättechans att jobba in mig på det väldigt stora företaget där jag annars jobbar som receptionist.

Som det känns nu så kommer inte mina ben att bära när jag ska dit i morgon. Och jag vet ärligt talat inte hur länge jag kommer palla. Jag är rädd att jag en dag ska få en nedlåtande blick för mycket och då göra något okontrollerbart. För varje dag jag går dig så bygger jag bara upp mer och mer hat, får sämre och sämre självförtroende och skampålen på mina axlar blir bara tyngre och tyngre. Jag vill inte dit i morgon. Vill inte vill inte. Allt jag skulle göra idag. Nu vill jag inte längre. Jag har inte lust till något. Vill bara glömma. Glömma. Vill inte dit i morgon. Vill inte . Pallar inte. Är rädd att säga något, flippa ut och skälla på någon. Göra något för att jag inte orkar. För att jag inte orkar bära skammen. För att jag känner mig lurad.

För ingen har någonsin frågat mig om det var ok för mig. De frågade när jag inte längre hade något val. Ta mig härifrån. Nu.

Det enda jag kan hoppas på är att det företaget där jag är som receptionist ska ringa in mig i sista sekund. De är nämligen jättenöjda med mig. Och ringer dom så vet jag att de går före.

Ärligt talat. Jag vill inte. Jag kan inte.

Och jag som måste vara så stark och så glad. För jag vill visa alla. Jag vill ta de rätta besluten och vara en god människa. Och en Stark mamma. Glad mamma. Snäll mamma. En mamma med livslust och energi.

Ta mig härifrån och ge tillbaka mitt självförtroende, min lust, min värdighet och min energi. Jag behöver allt det där. Det var mitt. Jag har jobbat för att få allt det där. Ta inte tillbaka det från mig.