Dismist

Jag glömmer aldrig känslan då jag förstod att jag helt på egen hand, sittandes på min säng med gitarren i famnen, faktiskt just avslutat min första helt egna låt! I flera år hade jag gått där och längtat full av skapande drivkraft men utan något hjälpmedel att skapa mina låtar med.

Så satt jag på ett cafe med mina vänner och vi pratade om musik och band. Vi gick alla på Sundbybergs Folkhögskola och läste det Estetiska programmet och vi var vad det lät som. Vi var esteter ända ut i fingertopparna. Jag frågade mina tre vänner vad dom hade velat göra om dom hade varit med i ett rockband. Någon visste inte, en ville spela gitarr och en annan tyckte inte det spelade någon roll men bas hade varit coolt. Själv var jag (är) scenkåt och älskade att sjunga så jag föreslog genast att vi skulle skapa ett band. Alla tyckte det var en bra ide. S skulle spela gitarr, H skulle spela bas och J skulle spela trummor. Och jag, ja, jag skulle bli sångaren i gruppen.

Ingen trodde nog egentligen att jag skulle våga göra något av mitt förslag, men bara en vecka senare så berättade jag för mina blivande bandmedlemmar att vi från och med veckan därpå hade en replokal med instrument till låns. Jag hade startat en studiecirkel och lyckats prata till mig ett kontrakt på en replokal i Sundbybergs musikhus.

Så en vecka senare så stod vi där i vår replokal, alla med sina instrument och jag med microfonen framför mig. Men det var tyst. Vi tittade dumt på varandra. Sen skrattade vi. Vad hade vi trott?

Vad vi än trodde så blev det något. Vi kallade oss Dismist och vi var fulla av naiva drömmar och skaparglädje. Det var då jag köpte mig min första gitarr utan att kunna ens ett ackord. Som tur var hade jag en pojkvän som kunde. Han lärde mig. En månad förflöt full av ambition och viljekraft och snart satt jag där som sagt på min bädd och hade skrivit min första låt. Stolt tog jag med mig låten till nästa repning och den blev "Dismist" första låt. Den hette "Playing games". Handlade om att ha svårt för falska människor och att våga stå utanför "spelet" även om man riskerar att bli ensam. "Hellre ensam än falsk liksom", sade jag och kände mig nästan lite djup.

Nu sitter jag här igen. I ett annat liv. Nästan i en annan kropp. Men med samma längtan efter att skapa. Men nu finns inga praktiska möjligheter. Ingen fungerande gitarr och barn som springer runt benen och som behöver tas om hand om. När skulle jag få tid?

Men jag måste snart. Jag gnolar i huvudet och hittar på textrader och teman oftare och oftare. Snart svämmar det över!

Hur som helst. Ville bara skriva av mig. Hade jag varit själv i mitt barnrum eller själv i en liten etta någonstans, eller snarare vart fan som helst, fast själv, så hade jag i skrivande stund säkert redan skrivit min första låt färdig, i detta nya liv.