Nya tider

Den fysiska smärtan är borta. Känner jag efter så finns där kvar en liten bit av sorg i bröstet. Men det sticker inte, det sprider sig inte ner till min mage och jag blir inte längre rädd. Förstår inte hur det kunde gå så fort? Än en gång förundras jag över den styrka jag besitter i såna här situationer. Det är som att jag gick in i smärtan så totalt till 100 procent på en gång... så jag levde ut allt på bara några dagar. Den här gången förnekade jag inte. Jag lät mig själv tänka och må dåligt. Jag sprang inte ifrån tankarna att jag vill göra slut på allt.. jag gick istället in i dom och tog över med mitt förnuft och min kärlek till mina barn.  Och så klart med kärleken till mig själv och vad jag kan åstadkomma i mitt liv. 

För DAMN vad jag är rik! En hel värld ligger öppen framför mig och där stog jag med lappar för ögonen och kved..  Vilken tur att jag insåg vad jag höll på att göra mot mig själv!

Nu börjar saker hända i min kropp. Jag har tagit tag i saker och jag är på väg uppåt. Jag är inte längre ensam. (Har jag i och för sig aldrig varit eftersom jag har mina små trollungar). Jag har någon att dela detta med.. Någon som delar mina intressen och min syn på världen. Som om gud sände mig honom direkt till mig som för att tacka mig för att jag lät livet segra.. Nej, ingen hjärtevän, ingen sådan alls faktiskt. Bara någon som dök upp från ingenstans och delade allt jag önskat att få dela med någon. Jag visste inte att det fanns ett sådant varmt öde! Och faktiskt så har jag nu oxå insett att jag inte har svårt för att finna mina jämlikar... det handlar bara om att VILJA finna dom. Nu när jag ser det så känns det så mycket lättare. Det finns fler än en, det finns fler än två... och antagligen finns det till och med flera hundra. 

Det finns ny musik i mitt liv. Det finns nya inspirationskällor. Och detta är bara början!

Men allra mest nu.. så ser jag fram emot nästa vecka då jag och en inspirationskälla ska åka till köpenhamn och se TINA DICO!!! LIVE!!

Puss och kram till er som läser och till livet sig själv. Det är faktiskt ok att vara lite sorgsen fortfarande... faktiskt så hade det varit mer märkligt om det inte varit så. 

Dessutom så börjar mitt eget musikskapande att längta efter mig. Och med ny inspiration, erfaret hjärta och öppen själ.. så tror jag det kan bli spännande. Ser fram emot leken jag har framför mig!

Ovan: Hooverphonic