Idag

När jag kom hem igår... så började allt med tårar. Men sen pratade vi rätt så ok efter ett tag. Vi har nu kommit fram till att inte bråka mer. Att försöka vara kompisar i så stor mån det går.

Jag har flyttat in till mellersta dottern, sover i nedre delen av hennes våningssäng och har mitt lilla nattugsbord med tidningar och sänglampa bredvid. Känns ändå skönt. Allt känns så himla krystat när man måste dela dubbelsäng med den man man samtidigt ligger i en rätt jobbig separation med.. även om man försöker bli vänner. Det blir lättare att andas om man ger varandra en chans att få bearbeta och gå vidare.

Jag känner ofta fjärilar i magen. Ibland tror jag de fladdrar av oro, nästan stund känns det som att de fladdrar av frustration och illamående för att i nästa sekund igen tro att de symboliserar friheten som lösgör sig. Då mår jag bra. Nästan oförskämt bra med tanke på situatonen. Men det är bara korta stunder. Men ändå.. det är ju bara början.

Jag fick allt lite bekräftelse i fredags. I form av små söta sms så har det fortsatt även efteråt. Jag har själv inte svarat och känner inget intresse alls. Men det är en bekräftelse och fast att det inte BORDE spela så stor roll så känner jag ändå att något inom mig blev en liten bit starkare av den. Jag är ju bara människa. Jag vet nu att jag syns, att jag räknas, och att jag ändå kan väcka känslor till liv. Om inte hos den ena, så med stor sannolikhet hos någon annan.