Galen busstur

Jag är glad att jag fortfarande är levande efter bussresan hit. Dam, vilken tur! Den här morgonen blev det ingen fridfull sovstund till jobbet, här blev det närmligen varken sova eller frid. Nopp, satt med uppspärrade ögon i ett försök att känna av läget och göra mig beredd för eventuella kast eller andra livräddande manövreringar vid eventuella olyckor. (Precis som att jag hade varit stark och graciös nog att klara något sånt ändå? Ha!) Det var så sjukt halt, man riktigt kunde höra när däcken tappade fotfästet. (Eller så inbillade jag mig, just med det där att man kunde "höra" det.. jag var rätt nojjig ska erkännas.) Stundtals så åkte bussen helt okontrollerat och planlöst i sick sack fram över vägen. Det var rena turen att vi inte fick möte de gångerna. Vägen var helt galen, ena sekunden kal för att i nästa ha stora snödrivor mitt på vägen. Helt sjukt! Jag kan inte minnas när jag sett så mycket snö sist, allra minst i SKÅNE!

Nu hade inlägget kunnat sluta här. Ett normalt inlägg om en vansinnesfärd genom snödrivor en morgon i senfebruari i Skåne. (?!) Men det gör det inte. För att jag har en annan delhistoria här som gör den här resan ÄNNU galnare.

Jo, för när bussen äntligen skulle hämta upp lilla huttrande mig vid busshållplatsen undrade jag lite varför det tog så långt tid för dörrarna att släppa in mig i bussens värme. Där stod jag och väntade. Till slut så ser jag en liten gubbe som ska föreställa chaffören, fullt påpälsad med stor jacka, typ pälsmössa med öronlappar och halsduk och handskar, han vinkar till mig. Frågande börjar jag försöka förstå vad han vill och inser till slut att han förväntar sig att jag ska öppna dörrarna på egen hand. Så jag puttar in de halvtröga dörrarna och stiger in. "yalla yalla" hojtar busschaffören glatt. "Hej hej" svarar jag samtidigt som jag sveper med blicken över mina blivande medresenärer som alla sitter och huttrar med mössor och halsduk och med förtvivlade ansiktsuttryck. Det tog inte långt tid innan jag såg likadan ut. För när bussen for iväg så undrade jag vart jag hade hamnat. Dels därför att det var så kallt så att vi nästan blåste ut vita måln. Dels därför att bussen skakade och hoppade så mycket så hade jag sagt "Bäääääää" så hade jag låtit som ett riktigt får fast med ett bättre vibrato. Men det värsta var ändå dörrarna. Trots att de inte ville öppna sig när de skulle så ville de gärna göra det när de "inte" skulle. Dvs under färd. Joda, de öppnades och stängdes och öppnades för att vara öppna och ställa sig så ett tag för eventuella snövindar som ville in och värma sig hos oss. Allt var HEEELT galet! (Det sista sade jag med breeed norrländska.) Men till slut var vi framme. Efter att ha kämpat med att öppna dörrarna för att komma ut så stressade jag iväg till nästa buss. Sen, äntligen kunde jag pusta ut. Jag hade klarat det!!

Helt sjukt. Men smått roligt. I alla fall nu när jag tinat upp mig och gottar mig med mitt morgonte bredvid min sköna värmefläkt i min reception. Nu är det lätt att vara kaxig nämligen. Känns skönt att vara på trygg mark igen. Hehe.. Äventyr i all sin ära, men det finns ju av de roligare slagen.