I natt jag drömde

Jag hade en sån härlig dröm inatt. Jag kommer inte ihåg hela, kommer mest ihåg fragment ur den, men det jag minns är väldigt, väldigt starkt.

Jag ät ute på en resa i världen på egen hand. Jag har ett uppdrag, det är något jag ska hämta. Jag står på en bergstopp mitt i en regnskog med en massa infödingar. Framför oss är det ett jättehögt stup. En efter en slänger sig infödingarna (som för övrigt nästan är nakna) över stupet med hjälp av ett tjockt rep som fungerar som en linbana. Man hänger helt enkelt i den och längst ner på repet så är det en knut som man alltså så att säga nästan kan sätta sig på som stöd. Det är ett stup som är ganska brett så det är en lång väg att färdas med repet, dessutom som är stupet otroligt brant och högt. Jag undrar hur jag ska våga när det är min tur men inser att jag inte har något val. Jag är fullständigt skräcklslagen och full med ångest då jag tar repet och virar om benen runt knuten och släpper marken. Men sen svävar jag iväg. Det går fort och vinden viner och det pirras/suger ordentligt i magen av farten. Då inser jag att jag inte är rädd. Jag blir förvånad och glad över det faktumet att jag riktigt njuter av färden. Det är jättehärligt!! Jag ler och skriker högt "yeeeah". Jag känner mig stark och stolt när jag landar på andra sidan och jag har fått en kick av det.

Nästa fragment är att jag simmar bort mot ett hustak som ligger mitt ute i vattnet. Bakom mig vilar en vit sandstrand och jag vet att vi är i Afrika någonstans. Vattnet är alldeles ljummet och fast jag känner mig en aning osäker över varför jag simmar mot taket som tittar fram mitt i havet så njuter jag av att jag är där och då, jag inser att jag är mycket förunnad över att göra denna resan. Och ensamheten får mig att känna mig stark.

Jag ställer mig på hustaket och tittar över havet när det plötsligt kommer en rätt stor båt fram till hustaket. Jag förstår då att detta hustak fungerar som en hämtplats för färjan. Jag går på båten.

Väl på båten går jag runt och ser mig om. Jag ser in i hytter där dörrar står öppna, jag går uppför trappor och jag går till en bar. Jag tänker precis köpa mig något i baren då jag av någon drömlik anledning plötsligt förflyttats till ett rum på båten fullt med hundvalpar. Hundvalparna är förtrollande söta och jag känner att jag skulle kunna göra vad som helst för att bara få gosa lite med dom, men jag vet att jag inte får. Plötsligt står vi ute på relingen och jag är där med en massa andra människor. En röst ur en högtalare skriker att nu är det dags att få hundvalparna för de som beställt dom. Så slängs en efter en av hundvalparna över relingen ner i vattnet och för varje hund hoppar en människa efter för att rädda hunden samtidigt som dom skriker av glädje och kärlek över att äntligen få ta hand om den efterlängtande hunden.

Jag är så avis så jag har ont i magen när den sista hunden slängs i. Men ingen hoppar efter och jag ser att den söta mjuka hunden håller på att drunkna. Vem kan göra så mot en hund undrar jag när jag plötsligt inser att det är jag som ska ta den hunden. Det var det som var mitt uppdrag! Jag skulle hämta en hundvalp! Yr av glädje hoppar jag ner i vattnet och omfamnar den gudomliga valpen som tacksamt låter mig ta den i min famn. Av någon konstig anledning så är inte valparna blöta, det är lika torra och mjuka som dom var när jag nyss såg dom i rummet. Jag bröjar fantisera hur jag ska göra om hemma för att ge hunden lite eget uttrymme då jag kommer på att hunden inte är min, jag har hämtat den åt några andra jag inte känner. Det var ett uppdrag åt någon annan att hämta hunden. Jag fylls av separationsångest, hur ska jag kunna lämna bort den söta hundvalpen?

Sen vet jag inte vad som skulle hända för sen vaknar jag.

När jag sen somnar om drömmer jag att jag anmält mig till en melodifestival. Jag är full av självförtoende då jag plötsligt inser att jag glömt mina scenkläder hemma. Tävlingen har börjat och jag inser att jag måste ha tag i en bil. Slutligen får jag tag i någon som kör, men enda anledningen att de kör är för att de oxå av någon anledning har sina kläder hemma hos mig. Vet inte varför, för jag känner inte människorna och de tycks inte gilla mig. Vi har bråttom. Jag har hela tiden en känsla av att om det nu skulle bli min tur att sjunga medan jag var borta så skulle de bara gå vidare tävlingen och inte ge mig en ny chans. Jag upplever det som att alla människor som är där är fulla av förväntan men just mitt nummer skiter alla i. Det är som att jag är "ingen". Vi hinner tillbaka och till slut så är det min tur. Mitt nummer går bra, jag får med mig publiken och jag är stark. Men jag är inte alls så stark som jag brukar. Men jag syns, fast inte så mycket som jag skulle velat. Innan numret är klart och jag skulle få se responsen på det jag gjort så väckte min väckarklocka mig. Tajming va?

Hur som helst.. det är så sällan jag minns drömmar överhuvudtaget nu för tiden. Nu var dom så otroligt starka. Nu ska jag analysera dom lite. Vissa delar förstår jag redan, det är bildspråket, men den mest väsentliga delen, den känslomässiga är jag inte helt på det klara med. Åh, det är så mysigt för när jag tänker på den där första drömmen så fylls jag av sånt pirr i magen inför linbanan och den söta hunden, det är precis som att jag inte vaknat från drömmen än! :)