Anorexia

Kolla denna bild.. "måste hålla in magen så denna designer kan få på mig hans senaste kreation"?? Eller?

Jag hade en klasskompis i gymnasiet vars mamma dog i anorexia under de åren vi gick tillsammans. Hon hade kämpat i nästan hela sitt liv mot sjukdomen. Omgivningen måste känna sig så maklös. Många har vi ju haft nojjer över våran vikt.. men hur vet man vart gränsen är? Hur vet man, ser man om någon behöver hjälp?

Själv så gick jag ner lite för mycket i samband med att min bantning steg mig över huvudet.. Det var för 2 år sen. Alla sade till mig att jag var för smal, men jag var helt tvärsäker på att dom bara sade så för att dom var avundsjuka eller för att dom ville "förebygga" ätstörningar genom att skrämma mig. Dessutom så kändes det tryggt när dom sade så där.. då var jag i alla fall inte fet. När jag sen gick ner mer än vad jag från början hade tänkt så fick jag en kick av det eftersom det i sin tur faktiskt innebar att jag hade lite till godo ifall jag åt någon godis för mycket, eller lite för mycket av någon middag någon annan gång.

Men så såg jag en bild av mig själv i kort klänning med bara axlar tagen på julafton 2 veckor tidigare.. Då såg jag ju att det inte alls var fint längre. Jag hade ingen kropp, inga former och mina ben såg ut som smala pinnar. Mitt ansikte såg nästan sjukt ut.. Samma dag började jag sakta men säkert äta normalt igen. Idag kämpar jag faktiskt med 3-5 kg övervikt. Men jag stör mig inte så mycket på de kilona, jag har en kurvig och kvinnlig kropp och jag ser inte alls fet ut. Jag nästan skäms att jag ens berättar om att jag kämpar med de där kilona. Men jag kommer aldrig aldrig mer att bli så där.. Jag kommer känna igen tendenserna.. Hur hela ens tänkande och hela världsbilden cirkulerade runt ens egen kropp och vikt.. Det var skadligt. Jag blev aldrig sjuk. Varför just jag klarade mig och andra inte vet jag inte. För mig var det fotot som fick mig att förstå. Vem vet... hade jag sett det ett halvår senare kanske jag inte reagerat på det eftersom det då skulle vart försent?

Vad jag vill säga med detta är inte att jag vill ventilera något eller få uppmuntrande kommentarer. Jag vill egentligen förmedla, ge lite av min erfarenhet för att kanske få någon av er läsare en hint om hur man kan känna igen sjukdomsbilden och vad som kanske skulle funka på någon i din närbild i samma situation?

Kolla in denna läskiga bild på Nicole och vad som sägs om hennes tillstånd här: http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,755614,00.html

Bilden ovan lånade jag av www.gordeux.com