Ok, jag erkänner..

Ikväll kom första känslan av osäkerhet över mig angående resan. Den bara kom över mig helt plötsligt när jag cyklade hem från en vän tidigare ikväll.. Min lilla by hade precis välkomnat kvällens mörker. Det var kallt ute och det doftade november. Jag cyklade genom välkända vyer och passerade människor jag inte kände.. Jag tänkte på saker jag måste hinna med att göra innan jag åker. Jag tänkte på att det bara var några dagar kvar.. att innan denna veckan passerat så sitter jag i Thailand. Själv. Och DÅ kom det över mig. "Herregud! SJÄLV?! Vad har jag gett mig in i? Jag har aldrig varit i Thailand innan, har ingen aning om vad som väntar mig.. och så lämnar jag allt detta välkända i TRE VECKOR.. HELT SJÄLV!" Då fick jag en liten klump i magen och en osäkerhet smög sig på mig bakifrån. Sen tänkte jag på mina barn. Mina fina barn. Ska jag vara borta från dom i TRE VECKOR??? Är jag inte klok någonstans???!!!! Vad sysslar jag med??

Men känslan av osäkerhet lyckades jag på mindre än två minuter skaka av mig. Så klart jag fixade det!! Hallå! Jag är ju JAG! Klart jag fixar det!! Det är ju just det att jag åker själv som gör mitt äventyr till en utmaning. Och det är utmaningarna jag älskar att frukta. Men känslan, ångesten över att lämna mina barn har dock stannat kvar och jag måste erkänna att kvällen har inneburit en del fighter med den där känslan. Men jag antar att det är något jag får svälja. Jag har ju pratat med dom en hel del om allt och jag kommer ju faktiskt hem igen. Och när jag kommer hem igen kommer jag vara berikad med en massa historier och fantastiska foton att berika deras små liv med. Men ojojoj, vad jag kommer sakna dom! Bara jag tänker på saknaden jag vet kommer fylla mig så får jag ont i magen.

Men det gäller att fokusera. Har börjat storstädningen här hemma inför resan. Har bla rensat, dammsugit och dammat mina yngsta barns rum. Tittat på deras teckningar, på deras små hantverk. Flyttat på saker som alla har sin egen liten historia att berätta. Ofta förknippade med mina barns oförfalskade glädje och vackra leenden. Och nu skulle jag lämna dom här hemma i Sverige för att färdas iväg till en plats längre bort än jag någonsin tidigare varit på. Ångest. Igen.

Jag antar att man kan säga att det var ikväll min resa startade. Just i den sekunden då jag slogs av insikten över vad det är jag är på väg att göra. Just där på cykeln när jag cyklade hem med min mössa som envisades med att vilja åka ner i ögonen på mig. Just då.. när jag blev slagen. Då började min resa. Och jag älskar det!

Nu vill jag dagarna ska gå fort!!