Under en rökpaus med en okänd människa

Hur kom det sig? Hur började vi egentligen flippa ut? Det tog en halv minut och sen pratade vi om universum och livet och dess frågor. Det började med att han kom med taxi och han haltade ut från taxin och kom mot mig där jag stog utanför min reception och rökte. Han stannade till och tände en ciggarett, sade att han behövde en innan han började jobba. Jag tittade upp i himlen och insåg att jag såg solen skina från höger men att jag på samma gång kunde se månen fortfarande synas om jag tittade åt vänster. Jag konstaterade detta högt och förundrat. Sade att jag nog aldrig sett solen och månen samtidigt. Han svarade att det blir så ibland. Jag frågade varför. Han berättade då om planeterna, hur de rörde sig mot varandra och hur föränderligt de faktiskt kunde vara.

Sen kom frågan. Han frågade:

"Tror du det finns annat liv därute, förutom oss?"

Jag tänkte en stund innan jag svarade

"Varför skulle det inte finnas?"

Han log och ställde samma fråga

"Ja, varför skulle det inte finnas?"

Han var äldre. Hade en kappa och en rullväska bakom sig. Han såg ut som en riktig businessman. Men han pratade som en poet eller kanske mer som en filosof. Han pratade tyst och lugnt och eftertänksamt. Jag funderade lite och sade:

"Det är så mycket vi inte vet. Det är så stort där ute och vi har egentligen ingen aning om hur små vi egentligen är."

Han:"Jag tror det finns massor av liv därute, varför skulle vi vara de enda?"

Jag:"Nej, vi människor utgår alltid från att allt cirkulerar runt oss. Som att vi inte kan tänka längre. Även om vi VILL tänka annorlunda så är vi inte kapabla att tänka längre än det vi kan relatera till. Och det vi kan relatera till är så litet och ynkligt att det egentligen inte är någonting. Sen kan forskare forska hur mycket som helst. Men det att vi tänker utifrån oss själva är ju något mänskligt, det är ju så vi fungerar. Kan relatera det till oss även i våra enskilda liv. Vi är ju så mycket inom oss.. allt vi känner och tänker och upplever börjar ju inom oss och det som finns inom oss är ju sådant som från början påverkats av yttre omständigheter och upplevelser."

Han log. Jag såg att han började tycka diskussionen var intressant.

Han:"Frågan är om vi någon gång kommer att få veta? Jag tror inte det. "

Jag: "Samma sak som frågan om vi någon gång har fått besök från yttre rymden. Vi människor har ju en så klar bild på hur en rymdvarelse ska se ut trots att vi inte har någon aning. Vad är det egentligen som säger att inte en rymdvarelse inte är en mygga? Eller att livet från yttre rymden cirkulerar i luften omkring oss, osynliga men levande och lyssnande?"

Han"Ja, eller att vi här på jorden av någon annan betraktas som insekter, smått liv som följs intresserat?"

Jag:"Ja, det kan vi inte veta.."

Vi stod tysta en stund och funderade. Jag hade fimpat min ciggarett och såg nu på hur han fimpade sin.. Jag sade:

"Men det är inte heller meningen att vi ska veta allt".

Han:"Nej, vem vet, hade vi kunnat veta allt så skulle kanske heller inte några drömmar finnas kvar."

Jag:"Nej, hade vi vetat allt så skulle det inte finnas någon anledning att drömma".

Vi flinade. Jag öppnade dörren för honom och han haltade in på sin krycka. Vi flinade igen och jag sade"Ha det gott!"
Sen gick jag till min reception och fashinerades över samtalet. Ett samtal på fem minuter med en människa jag aldrig tidigare pratat med. Vad härligt! ;)