Vem ska trösta knyttet?

Var på biblioteket och lånade lite böcker med mina barn igår. Ikväll så läste jag Vem ska trösta knyttet? av Tove Jansson. OJ, vilken vacker saga! Så vackert skrivet, så talande och så extremt pedagogisk. Den tar upp såna viktiga saker utan att det egentligen sägs. Den berättar om ensamhet, om självförtroende om rädsla.. Och jag tänker att denna bok även borde läsas av vuxna.

Den handlar om lilla knyttet som är väldigt ensam och väldigt rädd. Han ger sig ut i världen för att söka efter någonstans att vara där han inte behöver vara rädd. En plats där han kan synas och där han kanske kan hitta en vän? En dag hittar han en flaskpost med ett brev skrivet av "Skruttet" som berättar om samma rädsla och ängslan som han själv känner. Han bestämmer sig för att söka upp henne. Men för att kunna träffa henne och för att kunna ge henne den tröst som han själv saknar så måste han trotsa sin största rädsla.

Det sista stycket i boken måste jag här citera för den är så fin.

"När skruttet läst sitt brev med mycken möda (hon hade särskilt svårt med knyttets namn) blev buskens vita rosor plötsligt röda och skruttet flög helt glatt i knyttets famn och viskade: "glöm bort hur hemsk det var och minns allt det roliga som är kvar! Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se och att samla vackra snäckor är en underbar ide!" De reste samma natt i filifjonkans båt och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt, nu gungar glädjelampor över havet var man ser, "nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!"

Så sjukt fint! :)