När livet är tomt

Det är ett evigt kämpande att komma igenom livet... Man måste tänka, kämpa och hela tiden vara på sin jäkla vakt. Ibland blir man bara så trött. Då vill man ta en paus.

Så då slutar man tänka ett tag. Försöker sätta värde i materialstiska saker istället. "Får jag den där eller den här så kommer jag bli lycklig". Ja ibland funkar det, i alla fall för en kort stund. Men det är ändå en unnest. Man får en slags feg men dock välbehövlig paus då det livet är lite enklare att leva än det andra..

Men ibland så behöver man komma tillbaka till den där som finns därinom en som man lagt åt sidan för ett tag. Man behöver få tänka, gråta, analysera och vara jäkligt djup om man nu skulle vilja det. Men ofta så blir jag så himla trött på mig själv när jag börjar så. Jag faller så jäkla lätt dit och blir patetisk istället.