Jag och mina barn

Räknar ner tiden till Thailand. Det börjar närma sig..

Kommer sakna barnen men har lovat dom en massa foton, sagor och berättelser när jag kommer hem. Och så har jag lovat dom att ta med något hem med guld på (Då pratar vi så klart inte riktigt guld utan snarare guldfärgat inspirerat av orienten.) I kväll har vi pratat en del om Thailand och om Buddismen. De lyssnade andaktigt och jag måste säga att jag kände mig stolt. Vilka barn va?? Satt och gapade helt fashinerat då jag berättade om Buddha och om budskapen och läran Buddismen vill förmedla och inspirera till. Ok, jag är ingen expert (men vill gärna bli) så det var på ett enkelt plan. Men ändå!

När jag ser mina barn sitta där och tindra med ögonen och ställa sina frågor så får jag en känsla av att jag har väldigt speciella barn. Kanske alla föräldrar känner så.. Men jag TROR verkligen det.

Vi pratade om människor. Om kärlek. Om olika levnadssätt, olika samhällsklasser. Vi pratade historia, religion och om fattigdom. Vi pratade om vad vi som enskilda individer kan göra för att bidra och inspirera till en bättre värld och ett sundare "tänk". Vad "dom" kunde göra trots sin ålder för att påverka i vardagen. De lyssnade och de log av glädje och stolthet då det faktiskt gick upp för dom att dom själva faktiskt kunde bidra och påverka framtiden bara genom att försöka vara en god människa och använda sitt hjärta framför sitt ego i sin vardag. Det var inte att jag klandrade ner på "egot" eftersom de bara är barn.. jag försökte snarare lysa fram det goda i att tänka på rätt sätt, handla med kärlek mot andra och ha goda mål i livet.

Min äldsta dotter vill redan nu ut och resa och se världen. Hon påverkas starkt när man pratar om orättvisorna i världen. Jag "Ojjar" mig och tänker "Vad ska det bli av min lilla vackra dam med sitt stora hjärta?" Jag är en stolt mamma.