En måndagsmorgon präglad av skor

Åh vad bråttom jag hade i morse! Hade två minuter på mig till bussen och jag sprang som en iller ut i hallen för att slänga på mig skorna. Men vart var mina vita sneakers skor?? Jag VISSTE ju att dom inte kunde vara någon annanstans än i hallen! Och inga andra skor hade jag heller som passade! Panik! Jag slängde bort alla skor från skostället utifall de gömt sig bland alla andra hundra skor... SHIT VAD MÅNGA SKOR!! Träningskor, stövlar, barnens skor.. ALLT utom ett par vanliga skor för en vanlig jobbdag! Jag slängde bort sko-par efter sko-par över axeln, stressad som en tecknad disneyhackspett på julafton.. De tog ju aldrig slut! Och mina vita sneakers skor förblev borta! Och nu hade jag missat bussen oxå! ÅNGEST!!

PIIIIIIP (Mitt fruktansvärda alarm på min klockradio)

Jag hade drömt allting!!! Jag knäpper av alarmet men snoozar i två omgångar.. plus en "bonus-snooz" som jag väljer att ta i sista sekund då jag mitt i en rörelse som egentligen skulle tatt mig upp insåg att jag inte pallade att gå upp riktigt än .. (Kan vara värt att stressa lite mot att få sova 10 min till ibland). Går sen upp i skapligt lugn takt och på väg in till duschen i hallen sneglar jag mot skostället som precis som i drömmen är skaplig överfull.. men dock inte lika överfull som i drömmen. (Tack och lov!) Bredvid skostället står mina vita sneakers prydligt bredvid varandra. Och jag känner en tacksamhet. Jag är tacksam för att jag slipper leta efter mina skor den här morgonen. Och så känner jag en tacksamhet över att känna tacksamhet över en sådan banal sak.

Det kunde blivit en bra och sällsynt tacksam morgon om det inte vore för att jag satte mig på ett jättekallt säte på bussen som jag sedan alldeles för sent insåg inte bara var kallt utan även blött. Nu sitter jag här kall om skinkorna då de ännu inte hunnit värmas upp och hoppas innerligt att det inte var någon som kissat i bussen. Nej, nej, NEJ, klart inte! Det måste regnat in helt enkelt? Jo, så måste det vara... *intalar mig själv*