Min första barnlediga vecka

Så börjar det bli ett faktum som fastnat. Jag bor ensam. Lever ensam. Och fast att jag känner att det är bra, att det är det jag behöver, så finns det en vemodighet över det. En sorgsenhet.

Igår så satt jag och lyssnade på en massa gamla sorgliga skivor från förr.. Såna jag brukade lyssna på när jag var själv och ledsen. Så satt jag där framför datan.. stirrade in i skärmen och kom mig inte för att göra egentligen någonting. Satt dock och småpratade med en kille jag ramlat över på nätet. Dock en kille som inte alls är intresserad av mig, eller jag av honom, vilket är skönt. Han var oxå lite deppig. Så satt vi där och deppade tillsammans. Ifrågasatte människan. Skickade sorliga låtar till varandra och undrade varför ensamhet, respektive tvåsamhet ska vara så svårt.

I min mage pirrade det inte alls igår. Det var snarare en klump där. En längtan. En saknad. Jag hade inte velat byta min ensamhet (defenetivt) mot något.. men ändå. Det hade varit mysigt att ha haft någon nära mig, just då. Någon som jag kunnat luta huvudet mot, lukta på och vars hand jag kunnat ta i min.. för att leka med, betrakta linjer i.. fingra på.. och krama. Utan så mycket ord. Någon att dela en vemodig och ganska omotiverat sorlig stund tillsammans med.

När man känner så och samtidigt vet att där inte finns någon.. då känner man sig så extremt ensam.

När jag satt där och blickade mot datan och ut för fönstret, drömde mig bort, lyssnade på vemodig musik, drack mitt kvällste ur min favoritmugg och längtade så kände jag att jag nog utgjorde en rätt komplett bild av en ensam kvinna.

Tänkte att idag skulle nog det mesta kännas bättre. Men det gör det inte. Tvärtom. Sorgsenheten är kvar. Men det kanske måste vara så en tid. Det är väl ok. Bara jag inte faller. För jag har förlorat mig själv vid några tillfällen redan.. och jag vill inte det ska hända igen. Ska vara stark nu. Inga fler misstag. Det är ok att gråta. Bättre att gråta än att tillåta sig falla.

Så kanske ska jag leta efter förmågan att gråta mig ur det här.. Kanske behöver jag stänga in mig i ett par dagar och hitta mig själv igen.

Men vem vet.. I morgon ler jag kanske igen. Det räcker kanske bara med en liten oväntad gest någonstans ifrån för att få det att vända. Jag har ju faktiskt inget att klaga på. Jag är ju trots allt rätt nöjd med min livssituation.

Jag vet inte..