Ett nytt kapitel i mitt liv

Det var en hård dag igår. Att flytta upp till tredje våningen (med dubbeltrappor) utan hiss är ingen hit. Men nu är det mesta gjort. Och lägenheten blev faktiskt jättebra, jag är nöjdare än vad jag trodde jag skulle bli. Ok, det finns inte så mycket plats för så mycket annat folk.. så det är ju inte tal om någon inflyttningsfest.. men den duger för mig, mina barn och den jag vill mysa med och om någon kompis kommer över på en fika. :)

Brorsan min var här.. blott snart 23 år men jobbade och ställde upp som om han vore min pappa. Han flyttade med ett leende. Satte upp hyllor efter hyllor på väggarna, monterade saker, och kopplade in tv och data.. Ja, jössös. Vilken klippa han var! Respekt där!

I morse kändes det konstigt att vakna. Det var ju första natten jag sov där. Jag tittade mig runt i lägenheten och kände att "Aah, det här är "min" lägenhet och det känns så jäkla bra". Men dock.. det kändes lite ensamt.. som att jag glömt halva mitt liv någon annanstans.

Det lustiga var att sen på bussen så förföljde den där känslan mig.. den där känslan av att allt var så konstigt.. som att jag glömt mig själv.. eller som att något inte var som det skulle. Då slog det mig att jag för första gången satt mig på den vänstra sidan av bussen istället för på den högra, vilket jag ALLTID gör annars. Detta hade jag gjort utan att tänka på det. Varför? En omedveten gest från mig själv... att bort med gamla vanor och in med nya? Ingen aning.. men det kändes lite småskumt att jag gjort så utan att tänka på det. :)

Det är med blandade känslor just nu allt. Mest på positivt.. men något gnagande finns där oxå. En oro, eller en olustkänsla. Men det är nog det att tryggheten i vardagen är borta på något sätt. För även om det var slut mellan oss innan så fanns han där. Han hörde när jag gick upp på morgonen, vi sade adjö till varandra, vi diskuterade vem som skulle laga maten till eftermiddagen och vi sade godnatt när vi skulle sova. Allt det där är borta. Men det är ok. Jag har längtat. Och nu är dagen här. Jag tror det här blir bra. Det finns ingen ånger. Bara en liten bit tomhet.