Pinsamt

Inspirerad av Cinapinas inlägg från gymet idag så ska jag bekänna färg och berätta om ett av mina livs pinsammaste stunder.

Det här var ett tag sen. Ett kort tag i mitt liv bodde jag i Vallentuna med mitt ex och de två barn vi hade just då. För att få tillbaka figuren efter graviditeten så hade jag börjat träna på gym. Ofta och seriöst. En dag så bråkade jag och killen om något. Jag var mycket frustrerad och sade till mig själv att "Nehej, här ska inte ödslas energi i onödan", så jag bestämde mig för att använda energin på löparmaskinen på gymmet. Så jag rejsade iväg till gymmet fortfarande illröd av ilska och nästan kastade mig upp på löparmaskinen. På detta gym i Vallentuna så tränade oxå a-laget i ishockey, det var deras liksom "hemgym". Just denna dagen så var hela det maskulina träningslaget på plats. "Ha, skiter väl jag i" tänkte jag för mig själv. Jag kände mig Självständig, Stark, hade gått självförtoende men var framförallt SUR!

Så upp på bandet... aaaaaaaaaaah, vilken känsla! Jag riktigt kände hur min ilska omvandlades till ren och skär konstruktiv energi... höjde lite på tempot. OJOJOJ vilka krafter jag hade den här dagen!! Det här skulle utnyttjas... *höjde lite till* "Mmmmmm, jag är fan oövervinnlig", tänkte jag stolt för att peppa mig skälv lite extra..*höjde lite till* Sköönt. Fick upp ett skönt flås och kroppen sprang likt en antiloop över stepperna. Ilskan började nu försvinna så jag började nu snegla på de unga fina maskulina kropparna runt omkring mig. Joda, trevligt, någon tittade på mig. Jag lotsades som att jag inte märkte nått utan sprang stolt vidare och ..höjde tempot lite ytterligare.. nu tänkte jag att jag skulle köra sista spurten och då skulle jag verkligen TA UT mig och springa SNABBT! Så jag höjde nu..upp ett steg..upp ett steg..upp ett steg.......men vad fan.. jag hade ju slutat höja?! Helvete, nu hakade maskinjäveln upp sig och ville inte sluta höja tempot!! Det gick fortare och fortare.. mina springsteg hade nu utvecklats till rena "Janne- långbensstegen i turbofart". Jag kämpade med knappen för att sänka men inget hände.. och det gick bara FORTARE! Nu höll jag alltså på att ramla av maskinen för det gick så himla fort så min enda räddning var i det här läget att gripa tag i handtaget framför mig. Så där flög jag nu, hållande i handtaget med benen springande i en rät linje utåt och mitt ansikte i krampaktiga panikrörelser.. tills någon lyckades komma fram och stänga av maskinen. ÄNTLIGEN! Men det var lite sent.. Där stod de flesta och tittade på mig roat.

Det här skulle egentligen bara vara uppvärmningen. Men gissa vem som slokörat och röd i ansiktet åkte hem fortaste möjligast jag kommit av maskinen efter att hastigt ha tackat min räddare? Jag.

Nu så här efteråt kan jag bjuda på det. Men det tog ett tag.. *Fnittrar*