Läget hemma

Vi börjar kunna stå ut med varandra nu. Vi har inte bråkat på två dagar. Jag fortsätter sova i min mellersta dotters rum i hennes våningssäng. Det börjar kännas helt naturligt nu att gå in i skilda sovrum på kvällen. Vi går inte ens och lägger oss samtidigt. Det har vuxit sig ett avstånd mellan oss. Ett ganska så kallt avstånd. Men hur kallt där än är så känns det som om en liten kärna till en nyvunnen respekt har funnit sin plats där. Vi lever i två olika världar. Har olika mål och drömmar och jag undrar lite roat vad som hållit oss samman så länge. Men ändå vet jag svaret. Det är barnen. Och kanske en vilja att älska varandra så som vi en gång gjorde.

Min mellersta dotter har visat de första tecknen till oro på dagis. Hon har varit lite extra ledsen och orolig speciellt vid luncherna. Igår ville hon inte ens gå till dagis trots att hon alltid älskat det tidigare. Så igår när min fd (Det var han som fröken berättade det för) berättade detta så tog jag min tös i famnen och frågade henne hur hon mådde. Då svarade hon inte. Jag frågade då om hon tyckte att det var jobbigt att vi skulle flytta. Då sköt underläppen ut och hon nickade med ledsen min. Jag förklarade att allt skulle bli jättebra så småningom. Men det är väl naturligt att hon mår lite sådär. Oftast är hon ju trots allt fortfarande glad och stark.

I natt så kom den yngsta gråtande in och lade sig i min lilla säng i våningssängen. Någon timme senare så kom den mellersta dottern nedklättrande från ovanvåningen på sängen. Jag och två barn har alltså trängts i den lilla, lilla sängen, det har varit mysigt och tryggt, men jäkligt trångt. Men de behöver väl all trygghet de kan få nu så det får det väl vara värt.

Jag vänjer mig mer och mer med tanken på att vara själv. Jag börjar identifiera mig som ensam och jag börjar tycka om det. Visserligen så visste jag väl från början att det var mitt minsta problem. Även när jag var som mest kär och förhållandet som bäst så fanns det stunder då man saknade att vara själv. Det tror jag de flesta känner då och då. Jag är dessutom alldeles särskilt självständig och tycker om att vara själv. Det enda som stör mig är att jag nog aldrig kommer orka börja om. Jag har inga fler chanser. Att få en riktig familj med redan tre barn vid 31 är näst intill omöjlig. Även om jag nu skulle hitta någon. Vi är en splittrad familj och hur sorgligt det än är så är det så det är, det är ett faktum som inte går att neka inför. Men tanken som har varit värst att vänja sig vid.. eller rättare sagt "är", det är att barnen ska slängas mellan två olika hem och att jag kommer få vänja mig att vara utan dom nästan lika ofta som jag kommer ha dom hos mig.

Problemet kvarstår med lägenhet. Ett faktum som innebär att jag blir bostadslös när som helst. Det kan bli om en månad eller om ett halvår.. det beror på hur snabbt eventuella köpare av huset vill flytta in. Detta faktum är jag maktlös inför och är något jag upplever en stor frustration inför när jag tänker på.

Annars, ja, jag mår rätt bra. Ett nytt liv väntar. Halva dagarna går åt till att fundera och drömma mig bort till främmande länder eller något så enkelt som till en enkel vardag som jag själv helt och hållet får styra över. Jag längtar till den totala frigörelsen. När allt är över och jag bor i en egen lägenhet.

Men jag är fortfarande rätt sönder och skör(Trots styrkan som växer). Jag är rädd för ett bakslag. Ett bråk, ett tjafs eller en svidande kommentar. Jag ORKAR inte gråta mer. Inte pga det här och inte av frustration. Det är ok om jag senare gråter av sorg. Men inte mer av samma gråt jag gråtit mig sönder och samman av de senaste veckorna. Det MÅSTE vara slut med det, för det orkar jag bara inte mer.