Nu är det inte bara jag som faller...
Min äldsta älskades lilla flicka var min lilla trygghetslängtande bebis igår. Stackars liten. Det tär på henne allt det här. I fredags grät jag mycket. (Mitt X och jag bråkade igen.) Tills jag bestämde mig för att lämna hemmet för kvällen. Jag ville skona barnen. Ville inte, orkade inte, KUNDE inte stanna. Jag var totalt nedbruten. Jag tror det var jobbigt för henne. Dels att jag grät, dels att jag gick. Men jag tror ändå att det var det bästa alternativet just då. Men det hjälper inte henne just nu dock.
Igår på kvällen fick hon ont i magen igen. Ja, IGEN, hon har haft det till och från den sista tiden. Igår var det dock värre än vanligt. Hon grät. Hade kramper. Kunde inte sova. Tårarna sprutade, hon hulkade. Tills slut fick hon komma upp och sätta sig med mig i soffan. Då säger hon att hon känner sig "orolig" för skolan. Men jag förstår inte. Det går så bra för henne i skolan. Vi pratar om det. Hon säger för att vara kortfattad att hon känner sig stressad. Men sen säger hon att hon bara känner sig orolig, men egentligen vet hon inte varför.. men hon tänker på skolan mycket så hon trodde att det nog var den som oroade henne.
När vi gick och lade oss så fick hon lägga sig på en madrass bredvid min säng. Det hjälpte inte. Hon grät och grät och grät. Jag smekte henne över håret, försökte prata med henne men inget hjälpte. Till slut så frågade jag henne om hon trodde det skulle kännas bättre om hon sov i min säng. Det trodde hon. Så vi delade på min 80 cm madrass, jag höll om henne hårt, andades nära henne. Då somnade hon på 5 minuter.
Oj, vad jag önskar att jag kunde trolla fram en lägenhet nu så hon slapp allt detta. Ge henne ett rum. Ge henne trygghet. Ge henne mig. Stabilitet. Det måste hända något. Snälla något, hjälp oss!
Igår på kvällen fick hon ont i magen igen. Ja, IGEN, hon har haft det till och från den sista tiden. Igår var det dock värre än vanligt. Hon grät. Hade kramper. Kunde inte sova. Tårarna sprutade, hon hulkade. Tills slut fick hon komma upp och sätta sig med mig i soffan. Då säger hon att hon känner sig "orolig" för skolan. Men jag förstår inte. Det går så bra för henne i skolan. Vi pratar om det. Hon säger för att vara kortfattad att hon känner sig stressad. Men sen säger hon att hon bara känner sig orolig, men egentligen vet hon inte varför.. men hon tänker på skolan mycket så hon trodde att det nog var den som oroade henne.
När vi gick och lade oss så fick hon lägga sig på en madrass bredvid min säng. Det hjälpte inte. Hon grät och grät och grät. Jag smekte henne över håret, försökte prata med henne men inget hjälpte. Till slut så frågade jag henne om hon trodde det skulle kännas bättre om hon sov i min säng. Det trodde hon. Så vi delade på min 80 cm madrass, jag höll om henne hårt, andades nära henne. Då somnade hon på 5 minuter.
Oj, vad jag önskar att jag kunde trolla fram en lägenhet nu så hon slapp allt detta. Ge henne ett rum. Ge henne trygghet. Ge henne mig. Stabilitet. Det måste hända något. Snälla något, hjälp oss!
upplagd av Ninaw
2/26/2007
4 kommentarer:
Barnen känner mer än man tror av det som händer runt omkring
Att dom sen inte kan sätta ord på det gör att det blir tungt.
Dom vill ju inte att en mamma som redan är ledsen ska bli mer ledsen för att DOM mår dåligt..
Så funkar dom utan att dom själv ens vet det.
Känner igen det så väl från mina barn..
Allt kommer lätta när det ordnar sig med boende och du kan bygga upp en trygghet i ert EGET hem..
Önskar jag kunde hjälpa på ngt sätt.
Cinapina
Verkligen lycka till angående visningen.Den här gången går det säkert bra och dessutom tror jag du är jättefin i lugg:)
Jag är verkligen ledsen för din och dina barn.Det är klart det smärtar även dom fast dom kanske inte kan s ätta fingret på varför.Mamma och pappa är ju alltid det trots att dom bråkar. Himla svårt det där.
Nu ska jag hålla tummarna extra hårt för att det ska redigt fort att få komma till ro i en egen lägenhet.
Ha det så gott du bara kan/Kram på dig
Hoppas verkligen att det händer något snart och att ni får huset sålt. Förstår att det inte är kul att leva under samma tak och se barnen må dåligt. Kram
Oj vad ledsen jag blev när jag läste det där! Känner igen det så väl :( Minns själv alla gånger jag delat säng med min mamma som barn. Jag hulkade och snorade mot hennes arm medans hon nog fällde några tysta tårar i mitt hår.
Det kommer att lösa sig till det bästa för er alla, hoppas bara att det gör det fort.
Håller tummarna för er!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida