Och..

efter några dagars tänkande, analyserande och rannsakande så börjar jag hitta tillbaka till något som skulle kunna vara jag igen. Samma person men med en större längtan att göra något mer meningsfullt i mitt liv. Som människa så har man ett ansvar. Vi har fått en gåva att få leva och vi har fått unnesten att få leva vårat liv på denna vackra planet. Dock så har denna planet inte gett oss alla människor samma levnadsvillkor.. Olika platser, olika människor, olika förutsättningar har gjort att våra möjligheter att leva ett rikt liv inte är densamma beroende på vart vi lever. Vi lever i en orättvis värld trots att vi från början föds med samma fysiska förutsättningar. Vi som lever i ett rikt land som sverige, som har mat på borden, en social trygghet och en förhållandevis rik och demokratisk regering, vi bör öppna våra ögon och bjuda på det vi har till de som har de sämre. Det dör barn i svält, det dör människor av sjukdomar som här i sverige lätt tas bot mot med medicinering, samma medicinering som andra länder inte har råd eller tillgång till. Kvinnor lever under förtryck. De har inte rätten att få njuta sexuellt, att älska med hjärtat eller att följa sin längtan eller drömmar. De måste drömma i hemlighet och följa ett spår, en vardag de inte har rätt att ifrågasätta. Djur dör pga att människor vill tjäna pengar på deras avhuggna kroppsdelar.. vi utrotar dom och vissa människor vill på så sätt säga att vi människor har en större rätt att leva på denna jord än dom. En uppfattning som jag vet att jag inte är ensam om att djupt förkasta. Och vi förkastar våran jord som erbjuder oss ett liv, genom att sakta men säkert förgöra den.

Så ska vi acceptera detta? Vi är många som blundar trots att vi tycker att detta är fel. Vi lever i våran vardag, gnäller över att chefen har för korta brallor och ett pinsamt beteende, gnäller om att jobbets matsal serverar för salt potatis... Sen går vi hem och glor på såpa serier och gråter en skvätt när Dr Phill säger sanningen till en make som behandlat sin fru orättvist och inte gett henne tillräckligt med uppmärksamhet. Och så sover vi och gnäller över att vi aldrig känner oss utvilade. Och så fortsätter livet. Bensinpriserna går upp och vi gnäller. Värmefläkten som värmer ditt kontor har ett konstigt biljud och det är ju helt FÖRDJÄVLIGT att du ska behöva ha en sådan värmefläkt! Det är en eldsvåda i grannbyn och i några veckor spekuleras det om vilka förövarna kan vara och hela byn ligger i en spänning och vi är glada över att något äntligen händer trots att vi ojjar oss och säger att det hela är riktigt hemskt och att något sådant inte borde få hända.

Men vad hände med de stora orättvisorna? Vad hände med sympatin för de som verkligen behöver den? Det folk som inte har ett land som kan erbjuda social trygghet och hjälp när de faller? Det folk som bor i små skjul på gatan och ser sina barn dö i sjukdomar pga undernärdhet och brist på sjukvård. Glömde ni dom? Jag gjorde nog det i några år. När jag slog på tvn och såg sånt så stängde jag av. Jag pallade inte att se. Och sen gnällde jag vidare över mitt rika liv.

Det är slut på det nu. Jag vill nu gå över till den del av människor som lever för en förändring. Som förstår värdet av sitt liv och tar ansvar för det. Jag vill hjälpa och påverka. Jag vill känna att jag är en del av världen. För att kunna vara en del av den så måste jag oxå öppna ögonen för den och våga förstå den.

I helgen så har jag gått med i WWF och Unicef. Jag har erbjudit mig att hjälpa Unicef med att gå ut i skolor och föreläsa men oxå då de behöver administrativ hjälp här på lokalkontoret. Det spelar egentligen ingen roll vad jag ska göra. Huvudsaken är att jag gör NÅGOT! Jag har oxå ansökt om att bli fadder för ett barn där hjälpen är som störst. 200 kr i månaden och jag ger på så sätt ett värdigare liv för ett barn som verkligen behöver det. Jag kommer skriva till barnet och jag kommer oxå låta barnet förstå att jag finns här om det hamnar i nöd. Jag vill vara en slags trygghet för detta barnet. 200 kr är mycket för mig oxå. Jag är ingen rik människa. Men fattig för mig är rik för dom. Klart jag kan offra 4 öl i månaden på puben för att hjälpa ett barn till ett drägligare liv.

Jag hoppas att ni är fler än mig som vill öppna ögonen för detta och göra något mera än att bara fortsätta era liv och "tänka" hur hemskt det är att orättvisorna finns. Eller att bara "tänka" att ni "bör" göra något.. men sen låter dagarna passera, dagar som snart blir till år och inget har hänt. Trots att det krävs så sjukt lite från dig...

Ok, tänker ni. Nina börjar bli lite weardo här... Kanske det.. men i så fall på ett positivt sätt. När man sett den här andra sidan av världen, när man sett vad som verkligen finns där.. med egna ögon och inte genom en tv ruta eller genom en tidning som man sen slänger i papperskorgen och glömmer.. då får man ett annat perspektiv. Allt det som jag blundat för, det var ingen film, det var på riktigt. Låt oss bli fler!