Ett starkt minne att älska

Jag har alltid älskat att uppträda. Både genom skådespel, dans och sång. Smög på mitt rum, mimade framför spegeln, posade, gjorde danser och övade röstlägen. Som barn i mellanstadiet så var jag lite av en pojkflicka. Jag hade kort hår och var väldigt.. tja, hur ska jag förklara.. "uppkäftig". Det gjorde att jag inte var så populär bland pojkarna.. eller någon egentligen. Så jag drog mig undan i min drömvärld där jag visste att jag en dag skulle visa dom..

Det var inte det att jag var mobbad, jag var alldeles för uppkäftig för att kunna bli ett mobbingoffer. Men jag blev lite för självständig för mitt eget bästa, det är nog en bra sammanfattning. Folk har alltid tyckt att jag var lite konstig. Men allt det där tog jag igen i tonåren. Men det är en annan historia. Den här historien handlar om när jag var 11 år.

Ja, jag gick i femman när det här hände. Man hade länge pratat om den stora talangjakten vi skulle ha på skolan. Jag drömde mig bort så klart.. jag skulle vara med och jag skulle få visa vad jag gick för. Jag skulle vinna allt och hela skolan skulle skrika efter mig. Haha! Vilken drömmare jag var! :)

Så blev jag sjuk. Låg hemma i hög feber. Min granne (en klasskompis) ringde och frågade om hon fick låna ett "blandatband"av mig, jag hade en låt på det som hon ville mima till. Jag visste att jag skulle missa allting. Lånade sorgset ut bandet och svor över min feber..

Så kom dagen då jag blev frisk och jag kom tillbaka till skolan. Samma dag som talangjakten skulle visas. Jag hade mjukisbyxor och en bettyboop tröja på mig där jag satt och avundsjukt såg halva skolan förbereda sig och träna, våffla håret, sätta på sig matchande kläder, fnittra och vara uppspelta över sina nummer som det tränat på i en hel vecka.

Efter lunchen samlades vi i gympasalen. Nu började äntligen den stora talangjakten. Hela jympasalen låg i en dimma av förväntan och spänning, jag kunde till och med känna lukten av det. Jag satt och såg på när mina klasskompisar och skolkamrater i årskurserna över och under mig visade upp sina nummer ett efter ett. De dansade, ålade, var självsäkra, snygga, coola, roliga, duktiga osv osv. Jag blev mer och mer frustrerad.. Till slut stod jag inte ut längre. Jag tassade iväg bort till juryn i en paus och frågade viskande om jag inte kunde få anmäla mig i sista stund. Jag förklarar att jag varit sjuk men att jag sååå gärna vill vara med. De tittade på varandra och sen på mig och frågade om jag hade någon låt att sjunga till, allt var ju liksom redan planerat. "Det är lugnt" svarade jag. "Min granne har lånat ett band av mig, jag kan mima till låten som kommer efter hennes bara så slipper ni tänka på att spola och så." De gick med på det.

Det blev min tur. Med bultande hjärta och sjabbiga kläder ställde jag mig på scen. Jag hade ryggen emot publiken till en början, gick igenom alla de olika koregrafierna snabbt i huvudet som jag övat så många gånger på framför spegeln. Så börjar jag sjunga, vände mig halft som halft och spände ögonen i publiken för att sen efter de första sångfraserna vända mig om helt och lagom till refrengen leva ut hela mitt register! *Skrattar* Jag levde mig in i musiken, försökte göra precis så som jag hade tänkt i mina drömmar. All blyghet försvann, jag blev ett med musiken och jag ÄLSKADE det! Jag utnyttjade hela scenen, log och sken som en sol, flörtade med publiken som om jag var världskändis och glömde bort tid och rum. Jag fick stora applåder. Åh, jag blev så överraskad och glad över att de uppskattade mig, jag var inte så van vid det. Jag var nöjd med mitt uppträdande. Jag visste att jag nog inte skulle vinna trots allt. Jag med med mina sjabbiga kläder och improviserade nummer, men jag kände ändå att jag hade fått visa lite vad jag gick för i alla fall.

Så ropar man upp trean och sen tvåan. Sen frågar domaren vem som publiken trodde hade vunnit. Då hör jag hela skolan ropa i kör: "Nina! Nina! Nina!! Jag trodde inte det var sant. Vad hände??!! Joda, domarna hade utsett mig till vinnaren för allting. Trots mitt "sista -minuten- nummer", trots sjabbiga kläder, trots ALLT! Och det bästa: För en gångs skull så syntes jag och kände att folk respekterade mig och såg upp till mig. Jag fick uppträda en gång till och hela min skola klappade denna gång i takt som uppskattning genom hela mitt nummer. Jag glömmer aldrig den känslan. Sen fick jag pris (Choklad och Chipspåsar plus ett vinnardiplom tror jag minsann) och svävade sen iväg i ett lyckorus till klassrummet där man vidare berömde mig.

Ett härligt minne. Här bjuder jag på låten som jag vann med. En låt som känns väldigt speciell för mig just pga det här! :)