En liten bit histora ur Historien om mitt liv

Jag var inte ens fyllda 16 år när jag flyttade hemifrån. Jag fick hjälp med pengar via en tant från socialen som kom upp till mig en gång i veckan med 350 kr att handla mat för.

Min närmsta granne var en helutspejsad och nerknarkad långhårig sak som promenerade genom trapphuset som en vålnad med sina bara fötter. ibland stod han utanför min dörr och glodde i ögonhålet. Ibland var han tyst och snäll, ibland hade han utbrott och skrek och slängde saker mot väggen som delade våra lägenheter. Han skrek så högt och fullt av smärta att det gjorde ont i mig. Ibland stod han på balkongen och svor och skrek åt dom som gick nedanför oss. Jag var livrädd för honom.

På andra sidan av min dörr så bodde det en stor afrikansk familj med 5 barn i en liten tvåa. Varje gång de öppnat dörren in till sig så luktade det svett och sura kryddor i trappuppgången i en halvtimme efteråt, ofta letade det sig in i genom väggarna in till mig oxå.

Under mig bodde en gammal boxare som supit bort sin karriär. Han bodde i en likadan etta som mig men med skillnaden att han hade en stor boxningssäck upphäng mitt i rummet. Han var ofta tyst. Men ibland söp han till det lite extra och blev glad, då öppnade han sin dörr, höjde volymen på sin stereo och sjöng med för allt han var värd. Jag tror han hoppades på sällskap.

Två våingar ovanför mig bodde en cool svart man som alltid var "lugn". Vi hamnade hos honom av någon konstig anledning efter någon fest en gång. Han hade några lika "Lugna" kompisar hos sig. Alla satt tillbakalutade och flinade i en soffa. Det var inte mycket som sades men värden stod vid sin skivsamling och satte på platta efter platta.

Jag var en nyfiken själ och jag älskade livet. Jag älskade det för att jag aldrig visste vart jag hade det och för att det fanns så mycket att utforska och uppleva. Jag visste att allt låg framför mig, att livet skulle bli vad jag gjorde det till. Den vetskapen fick det att pirra skönt och inspirerande i min snart 16 åriga mage av spänning.

Så där bodde jag i min lilla etta med sovalkov, inte ens 16 år gammal och funderade om jag skulle ha spagetti och soya (Ja, jag hade en mani för det ett tag) till middag eller knäckebröd med mosad potatis på med grillkrydda. Eller varför inte göra det enkelt för sig? En kopp kaffe bara? Jag visste inget om livet och kunde aldrig drömma om att livet skulle vara svårare än just så som jag levde och uppfattade allting just då.

Jag vet inte varför jag berättar allt det här när meningen med inlägget är något annat. Jag tror bara jag vill att ni ska förstå hur jag tänkte och hur jag levde. Jag var inte rädd för något. Jag var nyfiken och jag älskade allt som kom i min väg. Speciellt bra musik.

Något år senare hade jag börjat umgås med det ballaste killgänget i min stad (enligt mig själv). De som var så där "annorlunda". De var äldre och långhåriga och klädde sig i många halsband och mönstrade fladdrande hippiekläder. Vi satt på ängar och drack öl och vi dansade mycket. Jag tror vi lotsades att vi levde på sent 60 tal och var på väg till Woodstock. Jag påverkades mycket av de här härliga killarna som tycktes älska livet precis så som jag. Snart så blev jag ihop med en av dom.

Första gången jag blev lämnad ensam i hans lägenhet så hade jag orgier bland hans skivsamling. Det var då jag ramlade på Primal Scream för första gången. Jag satte på skivan och lägenheten fylldes av låten "Movin on up" och jag satt andlöst och fashinerades av hur en låt så fullständigt kunde tala till mig, krypa in i mig och få mig att känna så mycket. Sen kom jag till låten "higher than the sun". Då grät jag.

Alla har vi ju haft våra idoler. Men det var inte förrän jag stötte på Primal Scream som jag förstod vad det egentligen innebar att älska ett band så fullständigt. Bobby Gillespie blev min gud och mina sovrumsväggar hade fått ett tema: Primal Scream och Bobby Gillespie. (En och annan bild på Thåström fanns där dock oxå.)

När jag två år senare skulle få se dom på Hultsfredsfestivalen var min lycka gjord. Det pirrade i min mage och jag upplevde en konstig yrsel i flera dagar innan. När det sen var dags för dom att spela hade jag stått vid stängslet i 2 timmar och väntat. Jag och en till jag inte kände. Vi var först. Jag ville inte gå med mina vänner. Det här skulle vara "min" stund och den var helig. Ville uppleva det helt själv.

Jag minns inte ens början av konserten. Jag minns inte hur de såg ut. Jag minns inte vilken låt de spelade som första låt. Men jag minns känslan av "overklighet". Jag kunde inte fatta att det var sant. Att Bobby Gillespie stod bara två meter ovanför mitt huvud livs verklig och sjöng de låtar jag "bott" inom de senaste två åren. Att jag inte minns något annat var inte för att det var dåligt. Tvärtom. Jag var i trans och i ett närmast chocktillstånd. Men jag tror det var när "Movin on up" spelades som jag svimmade. Man lyfte över mig över stängslet och man bar bort mig en bit. Någon person frågade hur jag mådde och om allt var ok. Jag piggnade till snabbt och ville inte missa något så jag sade att jag mådde jättebra och vinglade tillbaka in i publikhavet. Jag såg inte så mycket och det var helt tjockt med folk. Jag ställde mig och lutade mig mot ett träd ganska så långt bak. Då började de spela låten "higher than the sun". Jag grät låten igenom. Jag grät för att det var så vackert. Jag grät för att jag just då tyckte att jag nog var den lyckligaste människan i Universum.

Så när jag nu idag ramlade över lite videos med Primal Scream så vill jag bjuda er på en videos. När ni sett den så ska ni scrolla ner och leta up "movin on up" och "Rocks". När ni ser Rocks så ska ni tänka på mig. Där i publikhavet så stod jag längst fram tills jag svimmade.

Just nu funkar inte Blogger som den ska så jag får lägga in en videos senare.. men här är länken så länge..

http://www.youtube.com/watch?v=arj2WOIvnTk&mode=related&search=