Det är Ok.

Gaaaaaaaaaah! Aaaaaaaaaarg! *snyftar*
Blundar. Det är inte så jävl lätt att alltid vara bra och duktig. Tänka kloka tankar och vara stor och stark.

Ibland räcker det inte hela vägen. Ibland vaknar den "lilla" i mig å vill bli tröstad för allt som den stora i mig nonchalerar för att hon är så jäkla duktig jämt.

Så jag kurar in mig i mig själv, vill bli en räv som kan gömma sig i sin stora varma ludna svans. Men alldeles för ofta är jag liten och naken istället. Och fast jag längtar efter att bli värmd så bekymrar jag mig mer för att visa mig så bar.

Så blir jag ledsen istället. För att allt som borde vara lätt så ofta istället blir onödigt svårt.

Längtar efter mina barn. Deras händer och deras kärlek. Deras respekt. Då känns det ok att vara stor trots att det är svårt.

Deras små tafatta pussar och mjuka hår mot min kind.

Det är ok. Det är mer än ok. Jag får gråta när ingen ser på. Nu ska jag nosa i hår och vältra mig i ljusa och glada barnröster som frågar om allt och berättar om livets viktigheter. Som att vilja ha samma porslinssnögubbe i sitt fönstret som förra julen.. Eller att Elin på dagis har likadan tröja som sin syster. Sånt som är viktigt. Jag älskar dom. :)