Det känns inte så bra just nu...

Nu är det tillbaka. Självhatet. Ont i magen, ångest och en stark känsla av att inte vilja vara kvar i min kropp. Jag försöker vara stark, tänka på ett bra sätt och så vidare. Idag när jag åkte till jobbet så kändes det så tydligt. När jag hoppade av den ena bussen för att gå iväg till den andra så fick jag en stark impuls över mig att bara ge upp. Bara lägga mig på marken och skita i allt. Kanske skulle någon plocka upp mig? Kanske skulle jag hamna på psyket där jag kunde bli matad med en massa mediciner som fick mig att sluta tänka och känna. Vad skönt! Jag kände mig matt i knävecken och det var en kamp att fortsätta rakt fram, stå på mina ben och ta nästa buss vidare. Så vad var det som gjorde att jag klarade det då? Mina barn. Mina älskade, underbara, väldoftande, mjuka, vackra och lyckliga och totalt oskyldiga barn. Barn som älskar mig, litar på mig och behöver mig.

Så jag har inte tid att klappa ihop. Kommer inte att göra det. Jag ska hålla huvudet högt. Vara stark. Det finns vissa saker jag MÅSTE klara av i mitt liv just nu. Och det är att fixa jobbet så pass bra så att jag kanske kan få anställning direkt på det företaget jag jobbar på istället för genom det konsultföretaget jag jobbar på nu. Konsultföretaget ger mig en skitlön och dessutom så känns allt så himla osäkert jämt med dom. Jag behöver en stabil trygghet och jag behöver en riktig lön så jag har råd att leva och försörja mina barn. Allra mest nu när jag ligger i separation. Så det är ett av de viktigaste målen. (Förutom att jag själv ska klara mig igenom detta med rak rygg) Sen att skaffa mig en lägenhet. Och att huset säljs.

Dessutom så ska jag inte dricka på ett tag nu. Man ska inte dricka när man mår så här.