Stormen

Nu ska det bli storm igen! Glömmer aldrig stormen för två år sen. Jag skrattade bara åt alla varningar. Min äldsta dotter var hos en kompis och lekte på andra sidan ett öppet fält som vi då hade där vi bodde på den tiden. Så stod jag i köket och rörde väl i någon gryta på spisen eller något då det började knaka så kraftigt i fönstrena att jag trodde de höll på att blåsa in. Då började jag förstå allvaret. Kom då på att min dotter just då var på väg över ett stort fält på egen hand i blåsten. Jag slängde på mig skorna för att springa ut men fick hålla i mig i dörrkarmen för att inte blåsa omkull efter att ha öppnat ytterdörren. Sen fick jag emellan de värsta vindarna slänga mig framåt till nästa stöd att hålla mig i. Jag skrek efter min dotter i panik då jag längre bort ser tre barn som jag förstår är min dotter och hennes vänner. De fladdrar hej vilt fram över fältet och jag kunde svagt urskilja deras skrik efter mig (Vinden ven så över högt att det var svårt att höra något annat). När vi väl möttes så grät min dotter, hon var jätterädd.

Senare på kvällen diskuterade vi huruvida vi skulle våga sova på övervåningen eftersom vi gång på gång hörde hur saker krashade så kraftfullt på taket ovanför oss att vi riktigt kände vibrationerna i golvet.

Jag trodde inte såna krafter fanns i Sverige. Men sen dess så blir jag helt nojjig när jag hör att stormar är på väg. Det är småläskigt när man inte har koll. Det är spännande så länge man vet att man är trygg dock. Och att ens närmsta är trygga. Annars så är allt som bryter från vardagen ganska så välkommet i mitt liv.

Nu ska två höghus i någon förort utanför Köpenhamn evakueras pga den väntade stormen. Det låter rätt allvarligt? (OK, tydligen ska husen vara felkonstruerade, men ändå. Och vem vill bo i ett sånt hus från början??) Här blåser det ordentligen redan nu. Men än så länge är det inte så farligt så jag tycker det känns obehagligt i alla fall..