Hur det fungerar

Det är ganska så skönt ändå, att vi är vänner, han och jag. Inte för att det slutar göra ont. Men man måste försöka koncentrera sig på det positiva. Vi funkar ihop. Oftast. Men vi är trötta. Vi behöver bryta nu för att inte denna tryckta stämning, ovissheten och osäkerhet ska ta slut på det sista vi har av respekt för varandra..

När vi bråkar så står jag inte ut med honom. Alls. Men när han är snäll och vi är vänner då känner jag en gränslös ödmjukhet inför honom.

Barnen mår oftast bra. Men min äldsta dotter har mått illa och haft ont i magen sen igår. Hennes bästa kompis ringde men dottern ville inte leka. (!?) Jag tror hon känner sig stressad av allt som händer. Och av allt som "inte" händer. Hon förnekar det, men jag tror hon är för liten för att förstå det. De minsta mår förhållandevis bra. Men de är känsliga för när stämningen svänger hemma. En enda liten irritationkänsla som han och jag visar varandra så blir barnen helt tossiga och sliter i oss i desperat behov av att synas. Jag tror dom omedvetet försöker avleda oss från varandra för att rädda en kommande konflikt.

Men jag tror ändå att vi fixar detta mer vänskapligt och lugnt än genomsnittet. En sån här sak är aldrig lätt. Oavsett om seperationen är lättare eller svårare...