Stackars stackars min lilla flicka...

Ballonger, råsa barbiegodispåsar, serpentiner, köttbullar i korvbröd, läsk och glasstårta och en massa kakor. Hon är klädd i ny manchesterklänning med en liten vit virkad kort kofta som man knäpper med en knapp över bröstet. Hon är så fin och hon har ett rött diadem i håret. Allt är ordnat. Bordet dukat i färger och kalasduk. Hon fyller fyra år och det här är hennes första barnkalas. Det här är första gången hennes egna kompisar hälsar på henne. Första gången hon får visa sitt rum för någon som verkligen är bara "hennes" kompis. Inte syrrans, inte grannens, utan bara hennes, från dagis.

Men det blev inte riktigt så bra som vi hade hoppats.. Kompisarna hade kommit, hon hade öppnat paket. Nu skulle de få köttbullar i bröd. Men hon hann knappt börja äta innan hon sprang ut till oss och spydde rakt ut på golvet i vardagsrummet. Hon mådde illa och hon darrade, årkade inte vara uppe. Vi bäddade ner henne i sitt rum, stängde om henne och hon somnade direkt efter att ha spytt en andra gång. Jag pussade hennes röda kinder.

Resten av kalaset fick förfluta utan henne. Hennes kompisar leker, äter tårta och får sina godispåsar.

När alla gått hem vaknar hon igen och känner sig frisk.

Stackars liten. Men näst nästa helg har jag i alla fall bjudit hem hennes dagiskompisar igen. Men denna gång för att leka. För all den lek hon missade på kalaset med dom.

Vilket öde va? Sorligt...