Boken: Mörkrets hjärta

Rörande nog så fick jag faktiskt den här och en annan bok av en fd arbetskamrat när jag slutade mitt sista inhopp på mitt förra jobb. Det är en av hans favoritbok

Jag har inte kommit till att tycka om den alls lika mycket som honom. Dock så tror jag det finns rätt många orsaker till det. Språket är ibland rätt omständigt, inte så att det inte går att förstå, men du måste ha tiden för dig själv, inte känna dig stressad och verkligen LÄSA vad varje mening vill tala om för dig. I mitt liv idag finns det inte riktigt tid för det. Det är alltid något på gång och jag är alltid stressad av en klocka eller barnskrik omkring mig. Eftersom jag liksom sällan hinner varva ner så blir jag heller aldrig så lugn i tid till läsningen så att jag har tålamod till att verkligen ta in allt, vilket resulterade i att jag blev lite rastlös och inte riktigt tog in vad jag läste.

Men dock, någongång emellanåt så lyckades jag i alla fall bli lugn nog att verkligen LÄSA. Och då var den mycket bra och talande. Författaren skiver på ett väldigt annorlunda sätt. Det tog faktiskt ett tag att komma in i språket eftersom man är så van vid att läsa den klassiska moderna språkstilen. Här beskriver författaren/huvudkaraktären de praktiska omkring sig utifrån sina sinnen, hur han upplever dom innefrån sig själv. (Det gör man ju alltid dock, men här är det på ett annat sätt, mer sinnligt) Aldrig "Senare på dagen så tog vi vårat pick och pack och begav oss neråt floden". Det är ett återberättande på ytan. Den meningen skulle beskrivas med vad han hörde i nutid, såg, kände följt av ett slumpvis berättande av vad han såg i nutid fast ändå i dåtid. Svårt att beskriva.

Han filosoferar högt med sig själv nästan hela tiden. I samma sekund han berättar något så följs det ofta av ett funderande av det han just berättat. Ofta kunde dessa funderingar väcka funderingar och sköna instikter även för mig.

"Livet är konstigt i alla fall med sin obönhörige följdriktighet för att nå ett meningslöst syfte. Det mesta man kan hoppas vinna av det är en smula självkännedom-som kommer för sent en skörd av eviga samvetskval. Jag har brottats med döden. Det är den minst spännande strid man kan föreställa sig. Den utkämpas i ett obestämbart, rumlöst, grådask, utan åskådare, utan uppmuntrande tillrop, utan ära, utan någon större längtan efter seger, utan någon större rädsla för nederlag i en kväljande atmosfär av ljum skepticism, utan någon vidare tro på ens egen rätt och ännu mindre på motståndarens. Om detta är den slutliga visdomen, då är livet en större gåta än somliga av oss föreställer sig."

Ett stycke ganska så typiskt bokens språk, mening och karaktär.

Boken handlar om en resa genom afrika resandes på en båt genom en flod. Men egentligen handlar det nog mest om författarens funderingar kring livet och oss människor. Dock så kunde vissa beskrivningar vara så bra beskrivna så man för en sekund nästan befann sig på platsen det berättades om. Men det var dock inte alltid han lyckades. Kan dock berott lika mycket på min egen sinnestämning.

Jag ska helt klart läsa om boken en dag så jag har mer ro i kroppen. =)

Jäkla skitblogger vill inte ladda upp någon bild idag... Gah..!! Kommer senare alltså..