Många vuxenpoäng, bra eller dåligt?

Funderar lite på det där.. Jag skulle nog ha rätt många vuxenpoäng om man skulle summera mitt liv.. Visst saknas det några väsentliga, annars har jag nog nästan full pott.

Så är jag glad eller blir jag oroad av detta faktumet? Både och. Jag är glad att ”jag” (olyckskråkan från Nacka) lyckats skaffa mig ett stabilt och relativt tryggt liv. Främst är jag stolt över detta för mina barns skull. Jag har mat för dagen, jag bor bra och jag å min familj är alla friska och välmående. Vad mer kan jag önska mig? Det här var det jag drömde om men aldrig riktigt vågade tro på. Eller nja.. det var väl inte vad jag drömde om från början.. men när allt en gång var kaotiskt och jag trodde att jag bara skulle falla, då var det detta jag längtade efter. Så ja, jag känner mig glad över många vuxenpoäng eftersom det betyder att jag lyckats.

Men det oroar mig också. För ju fler vuxenpoäng jag har desto mindre är det acceptabelt att faktiskt göra misstag, flippa ut, vara människa eller tillåta sig till planlöshet. Och jag, lilla jag som alltid dragit mig till äventyr och spänning som levt planlöst och aldrig ägnat så mycket tid till att tänka ”innan” utan snarare efteråt.. ja, jag har alltså hamnat i ett liv som har genomskinliga regler som vill att jag ska leva precis tvärtemot allt det som en gång var en så stor del av mig..

Jag vill försöka hitta en kombination av det här. För annars så slutar jag ju leva. För visst dör man en liten smula varje dag man förnekar sig själv? Jag tror det. Men mina barn är det största av mig och det ansvaret jag har gentemot dom är större än något annat jag vill ha. Så där sviker jag inget. Men jag vill inte bli en tråkig och beräknande tant i förtid. (Inte i efterhand heller när jag tänker på det) Jag vill inte bli grinig och bitter för att jag inte tillåter mig själv att tänka och tycka så som egentligen tycker, om jag bara skulle våga.

Jag tror och tycker att de människor som ger upp sig själva och det dom drömt om bara för att de blivit vuxna och förväntas göra en massa saker är de som egentligen är de mest omogna. Jag tror att de starkaste människorna är de som vågar gå emot trycket, inte bara prata om att de gör det utan också verkligen ”göra” det. Jag ser fram emot att en dag gå ut och ta en öl med min äldsta dotter och sen gå ut och festa och ha en riktigt galen kväll ihop. För varför ska man sluta att ha roligt bara för att man når en viss ålder? Borde inte finnas några gränser. För gränserna finns även om de inte syns. Fast det tycker jag personligen att dom gör.

Så vad är att vara tant? Hur blir man en sån? Vad kännetecknar en sådan?

Sluta gå på diskotek, sluta bli full, sluta fnittra åt könsord och roliga historier(Förutom de få gånger du ändå är full) , sluta lyssna på provocerande och hård musik, sluta titta på killar(bara i smyg, men förneka det.. annat än när du för en gångs skull är full), sluta bry dig om ditt yttre. Börja bli slav för samhällets normer, spara på rabattkuponger, spara in pengar på kassar genom att ha med dig egna. (Bli snål helt enkelt förutom när du väl är full) Gå med i Mr.musik och säg till alla att du lyssnar på ”allt” bara för att du egentligen inte längre har någon koll. Börja se alla såpoperor, börja äta bullar framför tvn och gå upp lite i vikt, (eller mycket) Umgås bara med grannar och bli bara full högst två gånger om året och då endast vid högtider. (Men då jävlar!) Få aldrig för dig att läsa en bok eller slappna av innan hela huset är städat och disken är bortstädad. Storhandla. Gnäll på din partner för att han inte hjälper till nog hemma. Sluta ha sex med varandra. Var elaka mot varandra offentligt, helst ska ni förnedra varandra inför era vänner genom att berätta vad den andra minsann tänker och gör. Skratta högt åt det faktumet att du känner din partner bättre än han själv gör. Försök få dina barn att välja alla de vägar du själv aldrig tog men inte kunde själv. Börja skvallra om ungdomen och om alla jämnåriga singlar. Bli bitter. Permanenta dig. Börja prenumera på kärringtidningar som Hänt i Veckan och Tro på allt som står där.

Detta är bara exempel..Men låter det kul? Not.

Jag vägrar. Jag är jag. Jag är inte tant. Jag vill inte bli tant. Fast visst.. det är rätt långt tid kvar.. fortfarande är jag väl förhållandevis ung.. men det är när jag tänker på de här vuxenpoängen och hur de påverkar mig jag blir lite orolig.. Det går så fort.. Men jag vill leva ordnat och bra för mina barns skull.. men däremellan? Då ska jag aldrig bli stor.