Boken: Dannyboy & Kärleken

Jag kom över den av en slump. Jjag tror det var när jag surfade lite lätt på Ginzas sidor. Hade inte hört talas om boken men tyckte den lät lättsam och kul. Något lättsamt att bryta av vardagen med.

Började på boken för en tre dagar sen men sträckläste ut sista halvan av boken i natt.

Om två ganska trasiga och förvirrade själar som av en ovanlig slump korsar varandras vägar och som tillbringar en planlös natt tillsammans i Stockholms mest besökta kvarter på söder. Det är en "han" och en "hon" och det är på något sätt en liten kärlekshistoria utan att vara det.

Det är med ett pirr i magen och ett leende på läpparna jag vänder blad efter blad. Inte för att den är direkt spännande, men jag vill liksom inte att natten ska ta slut, deras natt alltså. Jag vill ha mera. Vill inte återvända till min stillsamma natt, jag vill dela den med dom istället. Jag är lite avis på henne. Kanske inte på hennes tragiska öde annars, men jag är avundsjuk på henne som får uppleva honom och den här natten.

Men sen när jag tänker på det närmare så har jag ju redan gjort det. Massor av gånger. Kanske inte just med honom och kanske inte genom exakt samma slumpmässiga sätt att mötas på. Men annars. För de här människorna påminner så mycket om mig den tiden i mitt liv som jag hängde på söder. De går dessutom på alla de ställen jag hängde på under samma period. Den här boken var alltså egentligen en lång nostalgitripp tillbaka i yngre 20 åren. Det skulle inte förvåna mig om jag sprungit på Daniel Åberg som författaren heter på Carmens trånga utrymmen eller kanske till och med delat bord med honom någon sen natt på Kvarnen.. För killen är lika gammal som mig och känner helt klart till söderns rundor..det är ingen tvekan om den saken.

Gillade jag boken av nostalgiska själ eller för att boken helt enkelt var väldigt bra? Både och. Boken hade varit bra ändå, men kanske inte "lika" bra. För natten de upplevde blev så otroligt levande och "på riktigt" då jag kände till varje plats, typen på människor för varje ställe de var på , rutinerna... ja allt.

Det var med sorg i hjärtat jag lade ifrån mig boken. Plötsligt kände jag mig så gammal och tråkig. Vad många år sen det var jag upplevde en riktig kväll på söder i stockholm.. Men så inser jag oxå att även om jag skulle åka upp dit och köra samma rundor idag så skulle det inte vara samma sak. Jag känner inga där längre, ställena har säkert ändrat atmosfär och jag skulle vara bland den äldre generationen ute.. Den patetiska. Inget skulle ändå vara som förr. Så det är bara att inse.. det där är minnen. Goda minnen. Och det gör mig både glad och lite vemodigt sorgsam som sagt. Men jag kommer nog över det oxå.