Jag hypotesar

Jag tänker mig taket som scen... och jag tänker mig resten av bussen som MIN! Sjukt cool...

Hmm.. något måste hända. Något som bryter av. Något som bevisar att allt går bara man vill. Något som får allt det här stilla omkring mig att rocka. Något som får mitt hjärta lugnt en stund. Just nu är nämligen inte mitt hjärta och min omvärld helt i harmoni med varandra. För mitt hjärta slår så hårt i väntan på något. Det väntar på mig. Måste hitta mitt sätt att möta det. Som den dramatiker jag är så är jag tvungen att flyga. Hur vet jag inte.. Men tänk så här..

Jag hittar ett ställe. Jag fixar partytält. Jag fixar scen. Sen ringer jag alla människor jag någonsin känt och berättar om det största partyt på år. Även om de så bor i London eller Budapest.. ALLA ska komma. Dessutom så bjuder jag alla jag inte känner men som jag av olika anledningar pratat med och fattat tycke för. Dessutom så är alla deras vänner bjudna. Går jag dessutom på gatan och ser några människor som utrycker något jag fastnar för eller helt enkelt har en god aria, då bjuder jag dom oxå. Jag bjuder folk som kan spela, några människor känner jag trots allt som är musiker. Annars får jag väl ställa upp själv..yeah... Vi ska grilla. Jag fixar några grillar... jag fixar fan två helstekta grisar med egen grillare (i bar överkropp naturligtvis... och så ska jag bjuda Christina Ricci i bar överkropp... eh.. vänta nu.. nu svävar jag iväg lite väl.. sorry..) Men över detta får man ta med sig eget. Men alla ska helst ta med sig lite mer än dom äter.. för sen ska vi lägga upp ALLT längs en skön rad där folk sen bara kan ta vad dom vill ta av. (Hoppas ingen får för sig att slänga i hash i kakorna bara.. eller så är det precis det vi ska hoppas? eh.. fan.. nu svävade jag iväg igen)

Hur som helst. OM man skulle göra detta.. SKULLE DET FUNKA????? Hur många skulle vara planlösa och sköna nog att vara med på något sånt här? Jag skulle vilja se minst ett hundratal. Helst flera hundra så klart. Skulle det vara omöjligt? Själv tycker jag inte ens att det är en speciellt stor grej. Bara rolig. Kärleksfullt och skönt. Ni kanske undrar varför jag tvivlar. Därför där är inte så svårt att fixa något för en tio-tolv personer.. men folk är rädda för att hamna med fel slags människor, på fel slags fester.. så när något blir lite större.. och de inte känner personen eller personerna som anordnar det tillräckligt mycket, när de inte kan föreställa sig något framför sig. Då blir de rädda. Därför tror jag att detta skulle vara svårt att genomföra. Jag kan bara säga att jag skulle om någon bjöd mig.. men jag tror tyvärr att allt för många människor inte pallar. De vill leva i sin trygga bubbla och som högst grilla med sina grannar eller med polarna de träffar varje tisdag, onsdag och oftast fredag och lördag oxå. VARFÖR? Jag blir helt tokig på sånt tråkigt.

Visst finns det festivaler och olika slags folkfester. Men de flesta kostar pengar. Eller så är man där av ett syfte som att där spelas musik, eller att där finns något annat som drar. (Vilket faktiskt är sjukt underbart oxå) Här vill jag att bara känslan av gemenskap ska dra. Och att vi alla som är där har en gemensam nämnare.. nämligen att någon känner någon som känner någon. Oooh.. vilken kick jag kommer få att inse att jag är det slutliga nämnaren.. Gud, here i come a little bit closer to you... *ler* Men den största anledningen till att jag vill göra det är för att jag skulle vilja se hur många som kommer.. och om det skulle funka att fixa något så stort helt privat.

För om det inte funkar.. så är jag nog tvungen att sväva iväg till filmen The Beach och bli en del av den lilla byn där.. ska bara hångla lite med den kvinnliga ledaren och mjuka upp henne lite så hon blir lite mer openminded. Sen får jag nog se till att fixa lite annat oxå. Bygga en bro till fastlandet så alla andra människor som vill leva med hjärtat oxå får vara med.

Fan det är det jag inser nu. Jag borde starta en hippie-by.

Ok, hur många är med?

Det värsta är att jag vet.. att det är bara jag som är så här. Enligt normala normer så är jag konstig som vill så här mycket och vill tro att allt går bara man vill. Att drömma är ok, men att sväva iväg för mycket är konstigt. Så låt mig vara fuckt konstig då. Jag bryr mig inte. Inte just nu, ikväll i alla fall.

Nu ska jag ta min gitarr och skriva något... Lämna min frustration på bloggen.. Kyssar på er alla, älskar ni så älskar jag. Jag vill leva i en värld som älskar.

Och nej. Jag har inte knarkat idag. (Hmm.. någon gång har jag nog provat något liknande, men det var många år sen.. så bara lugn gott folk!) Jag bara längtar efter en förändring i folks rädda hjärtan... Och glöm för guds skull inte att ta allt jag skriver med en glimt i ögat. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Inte för att jag verkligen inte menar och känner så här.. men jag vet att jag svävar iväg i det blå och flippar.. men jag tycker det är skönt. Tänker inte förändra mig.. vill bara att ni tar lite lättare på det.. Bara le..