Barn, livet och killar

Åh, det är något det här med förlossningar... jag började nästan lipa när jag läste Alvas blogg som handlar om hennes graviditet- förlossning. Nu har Wilma födds för två veckor sen och bloggen handlar om det. Men vad som gör bloggen så intressant är att Alva bara är 15 år gammal! Sen drar jag mig till minnes mina egna förlossningar och då blir jag helt blödig.

Trots att jag nyligen har lovat mig själv att aldrig mer ha ett stadigt seriöst förhållande så kan jag inte låta bli att i hemlighet i smyg faktiskt önska att jag får vara med om allt det där en sista gång. Jag ÄLSKAR barn och jag älskar graviditeten och allt omkring det..

Ja, det här med killar.. Alltså det är väl klart att man vill träffa någon så småningom. Men det här med att bli seriösa och planera framtid ihop pallar jag inte. Jag har ägnat 7 år av mitt liv till en man och nu står jag här ensam. Nej, orkar inte börja om från början. Så idealet vore ju att jag någon gång i framtiden när tiden känns mogen helt enkelt träffar en kille som känner samma sak. Någon man kan träffa när andan faller på. Någon att resa med, träffas och gosa med. Utan att för den skull börja bli överdrivet seriösa. Men innan dess så måste jag få njuta lite av att vara singel. Jag måste få uppleva lite dejtar. Har egentligen aldrig provat det livet. Har alltid haft någon och har alltid träffat dom på ett sånt sätt så vi liksom redan känt varandra när vi blivit ihop. Så nu är det min tur att få prova på det..

Fast ärligt talat fattar jag inte hur det ska gå till.. Vem vill jag gå ut med? Helt ärligt jag måste vara värsta kräsna människan! Inte EN enda liten pojk har jag kunnat tänka mig att gå ut med som jag träffat eller sett sen jag blev singel. Faktiskt. Och då har jag ändå lekt med tanken. Men det kanske kommer. Kanske är lite för tidigt än.. Någonstans, fast jag inte vill erkänna det är jag nog lite bitter på män just nu. Det är "P"s fel... =(

Men allt hinner förändras... Snabbare än man anar...