För källan till tårarna har ingen botten.

Jag har inte glömt dig, kära blogg. Det är så mycket nu bara. Mycket att tänka på. Mycket som ska ordnas. Mycket jobb. Ja, man känner att man lever dessa dagar. Men jag ler. Ler hela tiden. Mot allt och alla. Äkta eller inte. Jag ler. Det funkar bäst så. På alla plan.